I fråga om stavning m. m. av grekisk a och latinska ord gäller följande: De grekiska egennamnen återges i allmänhet efter deras grekiska form. Alltså: grek, zeta (£) med z, t. ex. Zenon. grek, theta (#) med th, t. ex. Agafhokles, Ehemistokles. grek, kappa (w) med k, t. ex. Agathokles. grek, xi (5) med x, t. ex. Anazagoras. grek, chi (/) med ch, t. ex. Archilochos. grek, phi (9?) med f, t. ex. Aristofanes. grek, psi (^9 med ps, t. ex. Psellos grek, al (at) med ai, t. ex. Aischylos. grek, él (£i) med ei, t. ex. Herakleftos. grek. 61 (01) med oi, t. ex. Oineus. grek, äu (av) med au, t. ex. Pausanias. grek, éu (ev) med eu, t. ex Euripides. Däremot återges grek, ou (ov) med u, t. ex. Oidipus. Alltså skrives vidare: Apollon, Platon o. s. v. Geografiska namn skrivas lika ledes på samma sätt: Chaironeia, Kynoskefalai. Kyrene o. s. v. Då emellertid ett fullt konse kvent genomförande av ovannämnda regler skulle leda till otympliga el. föga kända former, har i ett stort antal fall ett smidigare system måst tillgripas, vilket tager hänsyn till den form av ett namn, som för oss är den mest kända. Den latinska, resp, svenska formen användes därför ofta i 1) egennamn, t. ex. Aeneas, Akilles, Aristides, Arkimedes, Alexander, Euklides, Fi dias, Ifigenia, Medea o. s. v. 2) geografiska namn, t. ex. Akaja, Aten, Beotien, Egeiska havet, Pireus, Tebe, Ther-mopyle, Thessalien, Trakien o. s. v. 3) naturvetenskapliga el. medicinska teriner, t. ex. Cephalophora, Ceratophyllum o. s. v., samt (i regel) i namn på stjärnor el. stjärnbilder (t. ex. Alcyone, Cepheus) o. s. v 4) svenska ord med grekiskt ursprung, t. ex. eon, estetik o. s. v. Vid betoning av grekiska namn följes i regel den latinska el. i varje fall den hos oss mest brukliga accentueringen. I etymologier el. dyl. anföres givetvis det grekiska ordet efter dess grekiska form. I tvåstaviga ord utsättes ej accentbeteckning, om accenten ligger på första stavelsen (latinet har i dylika ord som bekant alltid accenten på första stavelsen, varför accentbeteckning är överflödig). Grekiskt långt è (?/), ö (co) o. s. v. betecknas i regel icke med något särskilt längdtecken. Diftong i betonad stavelse utmärkes med båge över de två vokalerna, eljest icke. . Latinskt ae, oe återges i uttalsbeteckningen med e, oavsett om dessa diftonger verk ligen uttalats så el. på annat sätt. I fråga om transkription av ryska ord tillämpas med vissa modifikationer den a? H. Hjärne använda metoden: sj = tonlöst sje-ljud (m = §). zj = tonande sje-ljud (jk=è). ch = tonlöst ach-ljud (x = ch). ks = ks, men om ks = x i andra språk (spec. grek.), uttryckes ks med x. tj = tje-Ijud (H = è). stj = långt, mjukt sje-ljud (m = 56). s’j, z’j, t’j = s+j, z + j, t + j. ts = ts-ljud (ty. z). Muljering återgives med j utom före i och e, där detta är onödigt, t. ex. Vera; däremot insättes j i försvenskade ord, t. ex. »ovjet, samt i vissa geografiska namn, t. ex. Dnjepr. Skillnad mellan de två i-typerna göres icke, bägge uttalas ss. i och transkriberas så; likaledes ej skillnad mellan e och m (é), då de uttalas lika; bägge tecknas i så fall — VIII —