ABABDE och ”Norsk ordbog med dansk förklaring” (1872—73), framträder fullt tydligt den strävan, som redan förut framskymtat i hans uttalanden, att på grundvalen av Norges dialekter skapa ett allmänt norskt skriftspråk av mera nationell art än det gällande, som väsentligexi var byggt på danskan. A. blev sålunda skapare av det nu officiellt antagna landsmålet (se Norska språket). Är 1852 gav han genom en uppsats på sätt och vis signalen till den långvariga och ofta hetsiga ”målstriden”, där han dock blott i början deltog och alltid med stor måttfullhet. Sin kärlek till allmogen, dess liv och traditioner har A. också lagt i dagen på annat sätt. Han samlade och utgav visor, sagor och ordspråk, person- och växtnamn (”Norske ordsprog” 1856, 1882, ”Norske plantenavne” 1860, ”Norsk navnebog” 1878). I små stämningsfulla, ofta humoristiska lyriska dikter, av vilka somliga blivit verkliga folkvisor, sökte han omväxling i de ofta tröttande språkvetenskapliga mödorna. En samling sådana utkom 1863 under titeln ”Symra” (d. v. s. ”sippor”), flera gånger omtryckt, och redan 1855 utgav han sitt sångspel ”Ervingen”, som vunnit stor popularitet. A. var som vetenskapsman utomordentligt försiktig, pålitlig och samvetsgrann. Han var en ädel människa, hjälpsam och ytterligt anspråkslös: han fann stundom det honom beviljade statsanslaget för högt och ansåg sig böra avböja en honom erbjuden professur. A:s ”Udvalgte skrifter” med inledning av Vetle Vislie utgåvos 1897 och senare hans ”Skrifter i samling”. Litt.: Hj. Falk i ”Arkiv för nordisk filologi”, 13 (1897), A. Garborg, A. Hovden, H. Koht: ”1. Aasen, granskaren, maalreisaren, diktaren” (1913). E.Hqt. Aaser [å'-j, Peter, norsk läkare (1848— 1923), överläkare vid Ullevåls epidemisjukhus och lärare i epidemiologi 1891—1915, från 1916 föreståndare för norska medicinalstyrelsens laboratorier, med. hedersd:r i Lund 1918. A. är Norges förste och ledande serolog; han framställde tidigt serum framför allt mot difteri och epidemisk hjärnhinneinflammation. A. har förf, ett flertal arbeten i bakteriologi och serologi och planlade före sin död det nya norska se-ruminstitutet. A.Fl. Aasgaardsreien [å'sgårs-], en i nyare tid företagen uppsnyggning av den norska folktrons åskoreia efter eddamytologiens A s g a r ö r (se Asgård). Uttrycket (rei, ritt, följe) avser en naturföreteelse, som i Sverige m. fl. länder är känd som Odens vilda jakt (se Oden). l.Lqt. Aasgaardstrand [åsgårs-], hamn och badort i Norge, se Äsgårdstrand. Aastrup [å'-], Poul M o r t e n se n (Paulus Martini Ostrup el. östrup), dansk skolman och biskop (1576—1619). Som rektor i Ribe, där han äktat en dotter till Anders Sörensen Vedel (se denne), utnämndes A. 1610 till professor pædagogicus vid Köpenhamns univ. och, trots sin kalvinistiskt färgade religionsuppfattning, följande år till biskop i Lund. Under sin kortvariga biskopstid uträttade A. ett betydelsefullt arbete som redskap för Kristian IV:s bemödanden att främja undervisningsväsendet och utrota rådande kyrkliga missbruk. A:s anteckningar om av honom utförda visitationsförrätt-ningar, under vilka han gick fram med stor stränghet och bl.a. enl. uppgift skall ha avsatt lika många präster som alla hans företrädare sedan reformationen tillsammans, äro bevarade (handskrift i Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn) och innehålla ovärderliga bidrag till kännedom om det andliga tillståndet i Skåne under 1600-talets andra årtionde. G.Cqt. A. a. u. c., förkortning för Anno ab arbe condita (lat.), under (det el. det) året efter stadens (Roms) grundläggning. Rom grundlädes enl. traditionen år 753 f. Kr., och detta år användes av romarna som utgångspunkt för tidräkningen. Dby. Aavasaksa [ä'-], berg i Finland, vid Torne älv, c:a 70 km. n. om Haparanda, 222 m. högt. Midnattssolen kan ses från A., som förr var en mycket besökt utsiktsplats. Aavatsmark [å'-], Ivar, norsk militär och politiker (f. 1864), officer 1889, överste och chef för Nordre Trondhjems inf. reg. 1915, generalmajor 1919, divisionschef 1920 och kommendant i Akershus 1928. Åren 1906—21 var han stortingsman och 1919—20 samt 1921—23 försvarsminister. I stortinget var A. sedan 1909 ordf, i militärkommittén och har nedlagt stor förtjänst vid genomförandet av 1911 års härordning. E.Bz. A. B., förkortning för a'rtium baccalaii' reus, en på 1200-talet vid universiteten införd titel, betecknande den lägsta akademiska värdigheten. Se Baccalaureus. — Även förkortning för aktiebolag. — Jfr A b-m a t r o s. Ab (lat.), från, av. Jfr A. Ab, judisk månad, motsvarande slutet av vår juli och början av aug. Aba ('abü’, 'abä’a, 'abäja), arabiskt ytterplagg av fårull, kamel- el. gethår, till färgen i regel brun el. brun- och vitrandig; i Syrien och Arabien saknar a. ärmar och slutar strax nedanför knäna, i Egypten däremot är a. försedd med långa ärmar och når ned till fotterna. G.O-r. Aba'bde, nomadiserande Bedjastam (se B e d-j a) i övre Egypten och Nubien mellan Nilen och Röda havet, sannolikt blandras av hami-tiskt och negroid ursprung, ehuru de tala ett — 21 — — 22 —