ABACA semitiskt språk. A. äro jämförelsevis mörka men välskapade; dugliga karavanförare. W.K-rn. Aba'ca, se Manilahampa. A'baco, Evaristo Felice dall’, italiensk kompositör (1675—1742). A. var verksam i Modena 1696—1701, blev kammarmusikus 1704 och konsertmästare vid hovet i München 1714. Framstående virtuos på violoncell. Skrev so nater och konserter för fiol, kyrkokonserter, kyrko- och kammarsonater samt världsliga coi certi. Stilistiskt var A. besläktad med Co-relli, formellt djärvare, men underlägsen i fråga om innehållets djup. Nyare uppl. i ”Denk-mäler der Tonkunst in Bayern” (med biografi av Sandberger 1900) samt i H. Riemann, ”Col-legium musicum”. E.A. Aba'ctio partus el. Abactio ve n t r i, fosterfördrivning. A'bacus (lat., grek, abax, platta, eg. ett sem. ord). 1) Hos forntidens folk en med sand beströdd räknetavla, i sht ett i kolumner indelat spel- el. räknebräde, där varje kolumn kunde beteckna t.ex. underavdelningar i decimalsystemet: enhet, 10-tal, 20-taI o.s.v. De till varje grupp hörande talen markerades med småsten. W.N. 2) I matematisk litteratur stundom använd beteckning för i kolumner och rader anordnade tabeller. Z-n. 3) Byggn., se A b a k u s. Abaddo'n (hebr., fördärv, undergång), poetisk beteckning på dödsriket, underjorden; i Joh. Upp. 9: 11 benämning på djävulen. Abadie [-di'], Paul, fransk arkitekt (1812— 84), son till arkitekten Paul Abadie d. ä., ägnade sig företrädesvis åt kyrklig arkitektur, restaurerade katedralen i Perigueux, deltog även i restaureringen av Notre-Dame-kyrkan i Paris samt byggde från 1874 kyrkan Jesu hjärta (Sacré-Coeur) på Montmartre i Paris, den senare i romansk stil med bysantinska inslag. G.V. Abadi'ter, den afrikanska motsvarigheten till ibaditer (se d.o.), en gren av charidjiterna (se d.o.), spelade 758—72 en viktig roll i berber-upproret mot det abbasidiska kalifatet (se d. o.), och en abaditisk dynasti, rostemiderna, i Tahert störtades först 908 genom fatimiderna. Sedan dess finnas a. endast på några mindre områden i norra delen av Sahara. De hava en betydande historisk och religiös litteratur. G.O-r. Abai, benämning i Abessinien på Blå Nilen, Bahr el-Asrak. Abailard [abela'r], Abélard, A b a e 1 a r-d u s, Peter, fransk filosof och teolog (1079— 1142). A. var sedan 1113 verksam som lärare i Paris, där han utövade stort inflytande genom sin lärdom och sitt skarpsinne. På gr. av sin ställning till treenighetsläran blev han 1121 dömd av synoden i Soissons att inspärras i kloster. Benådad härifrån dömdes han till samma straff 1141 av synoden i Sens på gr. av den häftiga polemik, som Bernhard av Clair-vaux riktat mot hans åsikter. Under sin läraretid inlät han sig i ett kärleksförhållande med Héloise, en brorsdotter till kanonikus Fulbert, och vigdes i hemlighet vid henne. Fulbert hämnades genom att låta överfalla och kast-rera honom. Efter denna händelse avlade Héloise nunnelöftet och ledde senare klostret Paraclet. Dén berömda brevväxlingen mellan henne och A. efter skilsmässan är sannolikt en litterär fiktion av den senare. Som filosof var A. lärjunge till nominalisten Roscelinus men avvek från honom och intog en förmedlande konceptualistisk ståndpunkt(se Konceptua-lism). I formellt avseende har han stor betydelse genom sin metod att vid varje fråga ställa de motsägande meningarna mot varandra och sedan anvisa deras rätta lösning. Inom dogmatiken har han gjort en insats genom sin spekulativa tolkning av treenighetsdogmatiken och genom sin subjektiva försoningslära, enl. vilken människan måste försonas med Gud, vars sinnelag tänkes oföränderligt (se Försoning). På moralteologiens område söker han visa harmonien mellan den kristna och den filosofiska etiken. A:s huvudarbeten äro ”In-troductio in theologiam”, ”Scito te ipsum” och ”Sic et non”, en samling motsägande ställen ur bibeln och kyrkofäderna som grundval för dialektiska övningar. Hans skrifter hava utgivits av V. Cousin (2 bd, 1849—59). — Litt.: S. M. Deutsch, ”Peter A., ein kritischer Theolog” (1883), A. Hausrath, ”Peter A.” (1893), J. Mc Cabe, ”Peter A.” (1901). G.A. Abakan-bergen, se A 11 a i. A'bakus (lat. a'bacus, grek, abax, platta) el. a b a'k, byggn., namn på den platta, som kröner ett kapitäl, antingen helt fyrkantigt med raka sidor ss. å doriska, gammaljoniska samt tos-kanska kolonner, el. med svagt konkava sidor, vanl. prydda av en rosett (”abakusblomma”) samt avtrubbade hörn, å senare joniska, korintiska och romerska kolonner. E.Wrgl. Abalienation [-fo'n] (till lat. alie'nus, en annan tillhörig), överlåtelse till någon annan; av-händande särsk. av statens egendom. Ordet brukas i Sverige huvudsaki. i 1600-talets politiska diskussion om överlåtelser av kronans gårdar el. ränteinkomster till enskild. E.K. Abaliget-grottan [a'baligät-], berömd droppstensgrotta i byn Abaliget, komitatet Baranya, Ungern, 10 km. n. v. om Pécs (Fünfkirchen). — 23 — — 24 —