ABBORRFISKAR samt i Turkestan en annan. Kroppsformen växlar mycket. Två tydligt åtskilda ryggfenor, den första med 13—17 taggstrålar — antalet synes växla i olika utbredningsområden. Förlockets underkant med framåtriktade (hos den amerikanska formen bakåtriktade) tänder. Fjällbeklädnaden sträcker sig med små fjäll ut på huvudet. Tänderna små och kardlika. Fär gen växlar alltefter uppehållsorten. Ofta utpräglade lokala färgtyper. Merendels grön-aktigt-gul, på ryggen mörkare, på buken ljusare, 6—10 mörka tvärband, en karakteristisk svart fläck vid bakre kanten av främre ryggfenan. Buk- och analfenorna merendels röda. Utgöres födan övervägande av kräftdjur, synes den röda färgen bli mera framträdande genom upptagande av det röda färgämne, som finnes i dem. Vid lektiden är hannen vanligen kraftigare färgad än honan. A. har stor anpassningsförmåga både till rinnande och stillastående, till grunt och djupt vatten, till bottenregionen och de övre fria vattenlagren. Med hänsyn härtill ha flera ekologiska raser särskilts, i huvudsak följande tre: 1) på grunt vatten, fridfisk, tager endast sällan annan fisk, mässingglans, fenor starkt rödfärgade; 2) på strandsluttningarna och djupare vatten, utpräglad rovfisk, som kan anställa stor förödelse särskilt å gös- och braxenyngel, ej mässingglans, endast en röd fläck på fenorna; 3) i del fria vattnet, rovfisk, ljust färgad, det röda nästan försvunnet. Även en utpräglad planktonätande ras är beskriven. Abborrynglet lever av plankton, till en början särsk. diatoméer. Leken vanl. i mars—maj, på grunt vatten, där rommen avsättes i långa band på växter, ris, stenar etc. Varje romkorn är omgivet av ett geléhölje. Dessa höljen fästa vid varandra, bildande ett oregelbundet nätverk. Höljena förslemmas så småningom. Det nykläckta yng-let är 5—6 mm. med en karakteristisk pig-mentering. Ynglet lever till en början pela-giskt och synes först vid en längd av 8— 20 mm. söka upp strandregionen. En hona lägger c:a 30,000 ägg. Lekmognad nås vanl. vid 4—5 års ålder. I svenska vatten är a. vid 5 år c:a 16—17 cm., den uppgives kunna bli 70 cm. lång. Den är föremål för fiske praktiskt taget överallt, där den förekommer. Se Fiske. N.R-n. Abborrfiskar, Pe'rcidæ, en fam. bland t a g g-feniga fiskar; kropp hoptryckt från sidorna och beklädd med hårda kamfjäll; länder starka och spetsiga, ryggfena delad, bukfenorna belägna under bröstfenorna, rovfiskar; flertalet lever i sött vatten, några ss. h a v s a b-borren (se d.o.) i havet. Av våra inhemska fiskar höra till denna fam. abborre, gös och gärs (se d.o.). E.D-r. Abborrfors, by i Finland nära mynningen av Kymmene älvs västligaste gren, 16 km. ö. om staden Lovisa, utgjorde 1743—1809 gränsort mellan Sverige och Ryssland vid stora stråkvägen från Helsingfors till Petersburg. A'bbot kallas överhuvudet för en kommuni-tet av tolv el. flera munkar. Titeln användes i västerlandet framför allt inom benediktiner-orden och dess förgreningar. Protestantiska titulärabboter finnas t. ex. i Loccum (Hannover) och Marienberg (Braunschweig). An- Abbol. Medeltida engelsk bokmålning. tingen väljes a. av kommunitelen, tillsättes a\ biskopen el. utnämnes av påven. A:s jurisdiktion kan omfatta endast klostret, d.v.s. klostret är undantaget från biskopens jurisdiktion, vilket kallas passiv exemption, el. ock omfattar a:s jurisdiktion dessutom ett större el. mindre territorium, aktiv exemption. En ändå högre rang intager ett abbotstift ”vere nullius”. Dess a. har jurisdiktion över ett territoriums klerus och lekmän (inklusive städer), som då icke utgöra del av något som helst biskopsstift (t.ex. Monte Cassino). A. styr klostrets världsliga angelägenheter och är sina underordnades andlige ledare, han får tonsurera munkarna och tilldela dem de lägre invigningarna (se d. o.) och bär vanl. de biskopliga insignierna: mitra, kräkla och ring. Varje eximerat abbols-kloster lyder direkt under påven. Flera abbots-kloster, som bilda en kongregation, stå under en abbas abbatum el. ärkeabbot (så i Beu — 31 — — 32 —