ABD-AL-KADIR resultat, och förmådde t.ex. de nomadiserande beduinerna att fast bosätta sig i nyanlagda åkerbrukskolonier; av sådana har efter 1912 ett femtiotal grundats. Under världskrigets första år ställde sig A. på engelsmännens sida men besegrades 1915 av sin gamle motståndare, den turkiskt sinnade emiren av Djabal-Schammar, och tog ej vidare aktiv del i striderna. Efter världskriget utvidgade A. betydligt sitt rike; bl.a. införlivade han därmed 1921 emiratet Djabal-Schammar. Han antog 1923 titeln sultan av Nadjd. Redan förut hade A. legat i strid med konung Husain ibn Ali (se d. o.) av Hidjaz. 1924 utbröt ånyo ett krig mellan dem, vilket slutade med Husains fall. A. erövrade Mekka, antog 1926 titeln konung av Hidjaz och 1928 konung av Nadjd och dess lydländer. Genom dessa erövringar har A. skapat ett rike, som omfattar största delen av Arabien och har c:a 3 mill. inv.; han synes även äga förmåga att organisera och styra det. Han har icke lagt i dagen någon ensidig wahhabitisk fanatism utan tvärtom 1926 inkallat en (dock tämligen resultatlös) allislamitisk kongress till Mekka samt gynnat civilisatoriska strävanden. Han har hittills även levat i tämligen god grannsämja med Jemen och England, som 1927 erkänt A:s fullständiga oberoende. Litt.: Ameen Rihani, ”Ibn Saoud of Arabia, his people and his land” (1928). S.Bln. Abd-al-Ka'dir (’Abd-al-Kädir ibn Muhji-d-Din), emir av Mascara (o. 1808—83), tillhörde en scheriffamilj, som var känd över hela Nordafrika för sin helighet, och uppfostrades av sin far till en lärd teolog. A:s och faderns växande inflytande bland de mot turkväldet fientliga stammarna ådrog dem dejens av Algeriet vrede, som de undflydde genom en tvåårig pilgrimsfärd till Mekka, Syrien och Egypten. Sedan fransmännen 1830 intagit Alger och störtat dejen, återvände de och trädde i spetsen för sina landsmän mot de nya inkräktarna. A. valdes 1832 till emir och förläde sitt residens till Mascara. Efter växlande stridslycka förmådde han 1834 general Desmichels att sluta ett fördrag, som tillerkände A. herraväldet över stora delar av prov. Oran. A. begagnade stilleståndet till att bliva herre över inre oroligheter och utsträcka sitt välde över av fransmännen icke besatt område. 1835 bröt han freden och tillfogade general Trézel ett svårt nederlag vid Macta, vilket emellertid sporrade fransmännen till kraftfullare krigföring. Mascara erövrades av marskalk Glauzel, och vid Sikka led A. själv ett nederlag mot general Bugeaud. Det följande fördraget i Tafna (1837) blev dock en seger för A:s sluga diplomati och gav honom herraväldet över hela Oran, Titari och en stor del av prov. Alger. A. använde nu ett par års yttre fred till att organisera och stärka den stat, han bildat, men 1839 bröt han ånyo med fransmännen, led dock det ena nederlaget efter det andra och måste söka hjälp hos sultanen av Marocko Abd-ar-Rahman ibn Hischam (se denne) 1842. Efter slaget vid Isly 1844, där de två bundsförvanterna blevo slagna av marskalk Bugeaud, slöt sultanen fred med Frankrike och drev A. tillbaka över gränsen (1847). För denne återstod nu endast att sträcka vapen, 2S/i2 s.å. överlämnade han sig åt general Lamoricière och fördes i fångenskap till Frankrike. 1852 lösgavs han och bosatte sig först i Brussa, senare i Damaskus, där han dog 1883. Vid förföljelserna mot de kristna 1860 uppträdde han energiskt till deras skydd. Han åtnjöt en stor pension av Frankrike och ägnade sig åt studier och författarskap. Ett religionsfilosofiskt arbete har utkommit i fransk översättning, ”Rapel å 1’intel-ligent, avis å 1’indifferent” (1858). A. har även utg. en arabisk diktsamling efter klassiskt möns ter. — Litt.: J. Pichon, ”A. 1807—83” (1899) G.O-i. Abdallah ibn Abd-al-Muttalib ("Abd-Alläh ibn 'Abd-al-Mlifta'lib), profeten Muhammeds fader, dog före dennes födelse. Abdallah ibn al-Abbas (al-’Abbäs), även kallad Abu-l-Abbas (d. 688), son till al-Abbas ibn Abd-al-Muttalib (se denne) och kusin till Muhammed. A. är den mest berömde sagesmannen för traditioner rörande Muhammeds liv och korantolkningen, som emellertid av en kritisk forskning frånkänts all auktoritet. G.O-r. Abdallah ibn Husain (Husain), emir av Trans-jordanien, son till konung Husain ibn Ali av Hidjaz, valdes 1920 till konung av Irak men kom aldrig att antaga denna värdighet. Efter det arabiska kungadömets i Syrien fall (se F a i-sal) satte han sig 1921 i besittning av området öster om Jordan och blev av engelsmännen erkänd som emir. A, utlovades 1923 av dem självständighet, men löftet är ännu ouppfyllt, då A. i sin styrelsen icke lagt i dagen någon skicklighet. S.Bln. Abdallah ibn Ali ((Ali), farbror till de två första abbasidiska kaliferna, slog den siste umaijaden Marwan II vid Zab. Han mördades 764 av den andre abbasidiske kalifen, al-Man-sur. [G.O-r.] Abdallah ibn Jasin, se Almoraviderna. Abdallah ibn Muhammed at-Taaischi (Mu-ha'mmad at-Ta'ä”ischi), f. o. 1840 i Darfur av stammen Baggara, mahdi Muhammed Ahmed ibn Abdallahs (se denne) närmaste man och ”den förste av de fyra kaliferna”. Efter mah-dins död 1885) blev A. bans efterträdare, — 35 — — 36 —