ABD-EL-KRIM slog 1889 den abessinske kejsaren Johannes vid Metemmeh men hade ingen framgång mot Egypten. 1893 blev han slagen av italienarna vid Agordat och led 1898 ett avgörande nederlag mot Kitchener vid Omdurman, drog sig tillbaka till Kordofan och besegrades i nov. 1899 av överste Wingate vid Om-Debrikat och dödades. G.O-r. Abd-al-Latif, arabisk polyhistor, läkare och naturforskare (1162—1231), se A r a b i s k litteratur. Abd-al-Malik ibn Marwan, kalif 685—705, son till kalifen Marwan I, se K a 1 i f a t e t. Abd-al-Mumin ibn Ali (1094—1163), den förste härskaren av almohadernas (se d.o.) dynasti. Abd-al-Wahhab, se Wahhabiter. Abd-ar-Rahman ibn Abdallah ('Abd-ar-Rah-män ibn 'Abd-Alläh), arabisk fältherre, inföll 732 i Aquitanien, slog hertig Eudo, men besegrades s. å. av Karl Martell mellan Tours och Poitiers och stupade där. [G.O-r.] Abd-ar-Rahman I ibn Muawija (Mu'äwija), sonson till den umaijadiske kalifen Hischam flydde undan abbasidernas mordanslag (se K a-1 i f a t e t) 750 till Spanien, där han störtade emiren Jusuf och grundade emiratet Cordoba 756, som vid hans död 788 omfattade hela Spanien. [G.O-r.] Abd-ar-Rahman III ibn Muhammed (Muha'm-mad), den föregåendes ättling, kalif i Spanien 912—961, gjorde slut på inbördeskrigen mellan araber, berber och spanjorer, utvidgade Andalusiens gränser genom erövringen av To-ledo 932 och stärkte dem gentemot Leon, Kas-tilien och Navarra ävensom mot Nordafrika. 929 antog han titeln al-Chalifa an-näsir, ”den räddande kalifen”. [G.O-r.] Abd-ar-Rahman ibn Hischam (Hischam), sultan i Marocko (1778—1859), efterträdde 1822 sin farbror Mulai Sulaiman, understödde Abd-al-Kadir (se denne) emot Frankrike, men blev slagen vid Isly aug. 1844 och slöt i sept. s. å. fred i Tanger, varefter han verksamt bidrog till sin forne bundsförvants bekämpande och kabylernas utdrivande ur Marocko 1847. Med flera europeiska stater trädde han i vänskaplig förbindelse och slöt formliga handelsfördrag. Det var under hans regering, som Sverige och Danmark upphörde att erlägga tribut för säkerhet mot sjörövare. G.O-r. Abd-ar-Rahman, emir av Afganistan (1844— 1901), son till Dost Muhammeds (se Afganistan, historia) andre son, Muhammed Afzal kan, deltog till en början framgångsrikt i brödrastriderna efter Dost Muhammeds död, blev efter Afzal kans död (1867) den verklige ledaren av kampen mot Scher Ali, men led 1868 vid Zana Chan ett avgörande nederlag mot Scher Alis och hans son Yaqub kans förenade trupper och måste gripa till flykten. Efter långvarigt kringirrande nådde han slutL Samarkand, där han mottogs av den ryske generalen Kauffmann och av ryska staten lyckades utverka ett årligt underhåll. Efter Scher Alis flykt och död (1879) förklarades han av engelsmännen för emir (1880) och lyckades efter att ha besegrat Scher Alis andre son Ajjub (1881) hävda sin auktoritet över hela Afganistan, trots flera farliga uppror, ss. Ghilzaiupp-roret (1886), hans kusin Ishaks uppror (1888) och Hazaraupproret (1891—92). A:s politik utmärktes av en oavlåtlig strävan att befrämja sitt lands inre utveckling och att bevara dess fulla integritet utåt; först genom honom har Afganistan blivit en ordnad och välorganiserad stat. Hans utrikespolitik präglades städse av tillmötesgående mot såväl Englands som Rysslands anspråk. En ej obetydlig tillökning av område erhöll Afganistan genom införlivandet (1896) av Kafiristan. Litt.: Sultan Muhammed kan, ”Life of Abdur Rahman” (1900, med fullständig övers, av A:s självbiografi). C.F. Abd-el-Krim ('Abd-al-Karim), marockansk hövding och upprorsledare. Tillhörande en stam bosatt vid Alhucemasbukten i norra Marocko trädde A., som erhållit västerländsk undervisning, i den spanska förvaltningens tjänst i Melilla. En tvist med general Silvestre tvang 1919 A. att fly från Melilla, varefter han jämte sin bror, som i Spanien erhållit ingenjörsutbildning, ställde sig i spetsen för sina stam-fränder med för spanjorerna ödesdigra följder. 1921 erövrade A. en framskjuten spansk post vid Anual, varefter de spanska trupperna under oerhörda förluster — 16,000 man av 19,000 beräknas ha omkommit — drogo sig över i den franska zonen av Marocko. Sedan ytterligare en del stammar gjort gemensam sak med A., tvungos spanjorerna 1924 att övergiva alla befästa platser i det inre. Emellertid invecklades A. strax därpå i striderna mellan fransmännen och berg-stammarna s. om Riffbergen. Efter en framgångsrik framryckning i medio av år 1925, som förde A:s trupper in i det franska protektoratet och till närheten av Fez, tvangs A., sedan förstärkningar anlänt från Frankrike i okt. 1925, till återtåg. Samtidigt nalkades spanjorer- — 37 — — 38 —