ABRAHAMSON ”Don Juan”, grevinnan i ”Figaros bröllop”, Gilda i ”Rigoletto”, Elvira i ”Ernani”, m.fl. G.M. Abrahamson, Laurentius Gustaf, svensk-amerikansk religiös förf. (f. 1856), utvandrade till Amerika 1868, studerade vid Augustanasynodens teologiska seminarium, prästvigd 1880, teol. d:r 1894, huvudredaktör för veckolidn. ”Augustana” 1908, en av de ledande i synoden, som han vid olika tillfällen representerat, verksam för svenskhetens bevarande i Amerika, förf, av religiösa skrifter. .S.N. Abrahamsrot, äldre svensk benämning på skogsnäva (se d.o.). Abraha'mus Andre'æ Angerma'nnus, förkämpe för reformationen i Sverige (o. 1540 —1607). A. studerade vid Rostocks univ. och verkade därefter som lärare och predikant i Stockholm. Då han ivrigt motsatte sig Johan III:s katolicerande tendenser och motarbetade både KIoster-Lasse och liturgin, ådrog han sig konungens onåd och måste till slut fly ur landet, varefter han uppehöll sig i åtskilliga år i Tyskland och utgav häftiga stridsskrifter mot liturgin. Vid Johan III:s död återkallades han till Sverige och valdes av Uppsala möte 1593 till ärkebiskop. I sin episkopala verksamhet är han mest bekant för en visita-tion (”Mäster Abrahams räfst”), där han for så våldsamt fram, att den på hertig Karls befallning avbröts. Förhållandet till denne blev alltmera spänt i samband med hertigens och Sigismunds mellanhavanden. A. hade förbin delser med Sigismunds parti och motarbetade hertigens planer. Då denne kom till makten, blev A. ställd inför rätta och avsattes 1599. Några år senare invecklades han i en ny rättegång, varvid hans återstående egendom indrogs. Han dog i fångenskap. S.N. Abrakada'bra, gammal troll- och besvärjelseformel, litterärt tidigast uppvisad i början av 3:e årh. e. Kr. hos den romerske förf. Quintus Serenus Sammonicus, kap. 52, där det tillrådes att mot feber bära ordet, skrivet på en pappersbit, vid ett snöre om halsen. Sannolikt föreligger här en ordramsa utan egentlig mening (kanske avsiktligt byggd på bokstäverna a b c d?). Jfr Abraxasstenar. — I svenskan numera om osammanhängande och meningslöst prat i allmänhet. E.Hqt. A'bramis, fisksläkte, se Braxensläktet. Abramo'vitsch, Schalom Jakob (Mende-le Mocher Seforim), rysk-judisk förf. (o. 1835— 1917), sedan 1881 ledare för Talmud-torasko-lan i Odessa. A. är skapare av det jiddiska (se d.o.) litteraturspråket och främste grund-läggare av den nyhebreiska prosastilen. Med varm medkänsla har han skildrat den östjudiska ghettovärlden. I ”Nationernas bibliotek. Judarna” (1920) finnes i svensk översättning ett utdrag ur romanen ”Kljatsche” (”Hästkraken”, 1873). F.S-l. Abrantes [øpräAif], befäst stad i distriktet Santarem, Estremadura, Portugal, å n. stranden av Tejo, som här blir segelbar för mindre fartyg. 7,215 inv. (1920). General Junot (se denne) erhöll 1807 av Napoleon titeln hertig av A. G.N. Abranyi [a'brani]. 1) Kornel A., ungersk musikskriftställare och tonsättare (1822— 1903), elev av bl.a. Chopin och Kalkbrenner samt sedan 1875 prof, vid musikaliska akad. i Pest. A. var en varm förkämpe för tonkonstens förnyelse i sitt hemland, grundade 1860 Ungerns första musiktidskrift, utgav ett flertal skrifter på musikestetikens, harmonilärans och musikhistoriens områden, skrev en biografi över Franz Erkel, den nationellt ungerska operans skapare (1894), samt översatte ett stort antal operatexter. A-f N. 2) Emil A., den föregåendes son, ungersk lyriker och estetiker (f. 1850), har mästerligt översatt tyska, franska och engelska skalder. [A-fN.] 3) Emil A., den föregåendes son, ungersk tonsättare och dirigent (f. 1882), hovkapellmästare i Hannover 1907, kungl. hovkapellmästare vid ungerska operan i Budapest 1911, direktör vid denna anstalt 1919. A. har bl.a. komponerat operorna ”Monna Vanna” (till faderns text, 1907) och ”Paolo och Francesca” (1912). A-fN. Abrasion [-fo'n], geol., havets, tidvattnets och sjöarnas nedbrytande verksamhet på kuster och stränder. A. är dels en mekanisk, dels en kemisk process. Den största morfologiska verksamheten utföres av bränningarna och de strömmar, till vilka vågrörelsen ger upphov. Det är framför allt de i vattnet svävande sandkornen och de av vågorna framsläpade, från kusten el. stranden lösbrutna stenarna, som ge vågorna deras abrasionsförmåga. Inom urbergsområden har den mekaniska vittringen den största betydelse för a. Vågorna verka där framför allt borttransporterande av vitt-ringsprodukterna, som antingen bortföras el. avsättas utanför den för a. utsatta kusten el. stranden och bilda en ackumulations-terrass. Den genom a. utarbetade mer el. mindre plana terrassen kallas abrasion s-terrass, abrasionsplan (vid insjöar strandterrass), vars gräns inåt land, strandlinjen, är högvattennivån. Däröver höjer sigabrasionsbranten el. k 1 i f-f e n, som är lodrät vid kuster med horisontellt lagrade bergarter, men inom urbergsområden med brant kust antager bisarra former. Den — 75 — — 76 —