ABRUS Abrus, tropiskt växtsläkte, tillhörande fam. balgväxter. Sex arter kända. A. precato'rius (paternosterärten), i Ostindien, slingrande buske, fröna ärtstora, hårdskaliga, glänsande röda med svart fläck vid fröärret, nyttjas till halsband, radband (därav namnet paternosterärter) m.m. Fröna innehålla det mycket giftiga ämnet abrin (se d.o.). A.V-e. Abru'zzerna, Appennino Abruzzese, italienskt bergsparti, se Apenninerna. Abru'zzi e Moli'se, landskap i mellersta Italien omfattande Abruzzernas bergland och kuststräckan ö. därom; 15,419 kvkm., 1,399,980 inv. (1921). A. indelas i prov. Aquila degli Abruzzi, Campobasso, Chieti, Pescara och Te-ramo. De största städerna äro Chieti, Teramo, Aquila, Lanciano, Sulmona och Campobasso Boskapsskötsel är huvudnäring, på dalsluttningarna odlas vin, vid Adriatiska havet oliver och fikon. M.P. A'bsalom, Davids tredje son, typen för en israelitisk prins, ståtlig, hård, ränkfull, måste fly på grund av mord på sin broder. Äter tagen till nåder, drog han fördel av Judafolkets gamla stamfåfänga och missnöje med Davids regering och igångsatte ett uppror mot denne, vilken måste fly, men i skogen vid Mahanaim förlorade A. livet (2 Sam. 18). [G.Bsm] A'bsalon, dansk ärkebiskop och statsman (1128—1201), son till Asser Rig av Hvideätten. A. uppfostrades i sitt hem tillsammans med Knut Lavards son Valdemar. Av sin fader bestämdes A. för det andliga ståndet; han torde hava erhållit sin utbildning till detta i Paris. Efter avslutade studier deltog A. livligt i hemlandets politiska liv och ställde sig i den 1157 utbrutna fejden mellan hans barndomsvän Valdemar I och Sven Grade, vilka voro konungar över olika delar av Danmark, på den förres sida. Efter dennes seger blev han 1158 vald till biskop i Roskilde, säkerligen genom ingripande från konungens sida. A. framträder fr. o. m. nu såsom konung Valdemars förnämste medhjälpare och rådgivare. Främst är han bekant såsom initiativtagare till vendertågen. Ven-derna, som tillhörde den slaviska rasen, hade länge hemsökt det danska landet med rov och brand. Vid ett sådant tåg till Själland år 1159 möttes de av A. och hans krigare samt blevo i grund slagna. För att göra slut på härjningarna och samtidigt utvidga det danska riket företogos under tiden fram till 1185 ett tjugotal tåg mot venderna; i dem spelade A. en ledande roll. Han var, så säger den samtida historikern Saxo, lika mycket viking som biskop. För Danmark betydelsefulla resultat vun-nos härigenom: Rügen och delar av Pommern erkände den danske konungens överhöghet. En direkt vinst för A. var, att det av danskarna kristnade Rügen av påven ställdes under hans kyrkliga myndighet. Utom genom dessa anfallskrig sökte A. säkra det danska riket mot de gamla fienderna genom att vid kusten anlägga borgar. Av störst betydelse var biskopsborgen vid Havn, uppförd o. 1170; kring den uppväxte staden Köpenhamn. — Under den tid A. var biskop i Roskilde, inträffade inom den katolska världen en allvarlig schism. Mot påven Alexander III uppträdde kejsar Fredrik Absalon. Ryttarstaty av Bissen på Höjbro Plads i Köpenhamn. II och uppsatte en motpåve, Victor IV. I denna strid tog Danmarks ärkebiskop Eskil öppet parti för Alexander, under det att konungen ställde sig på Victors sida. En motsättning uppstod mellan konung och ärkebiskop, som slutade med att den senare måste lämna Danmark. Vilken ställning A. intagit i denna strid, veta vi icke med säkerhet. Dock tog han med visshet icke parti för ärkebiskopen, och i övrigt biträdde han såsom hittills Valdemars politik. När denne år 1161 for till ett kyrkomöte vid Dole (nära Besan^on i Frankrike), vilket stod under inflytande av Fredrik II, var A. hans följeslagare; Saxo meddelar, att han endast motvilligt följt med; vissa moderna fors — 79 — — 80 —