ACCENT A cappeTla (ital.), mus., betecknar körsång utan instrumentalackompanjemang. Beteckningen har uppkommit ur de påvliga sångarnas prestationer i kyrkan (kapellet). Pre. A capriccio [-ri'èå] (ital.), mus., ”nyckfullt och lekande”. Jfr Ad libitum. Acapu'lco, hamnstad i staten Guerrero, s. Mexiko, vid en av granitberg omgiven bukt av Stilla havet, som här har en ypperlig naturhamn. A. har emellertid avskilt läge och saknar järnväg, varför hamnen ej har så stor betydelse som under spanska kolonialtiden, då gal-lionerna gingo mellan A. och Manilla på Filippinerna. C:a 6,000 inv. G.N. Aca'rida, AcarVna, en ordn. inom spindeldjuren. Se K v a 1 s t e r. Accade'mia della crusca, florentinsk akademi för språkets rykt och ans, se Akademi. Acca Lare'ntia, rom. myt., urspr. ett gudomligt väsen, sedan ansedd som maka till herden Faustulus och amma till Romulus och Remus. Hon var moder till 12 söner, vilka givit upphov till det romerska prästsamfundet ”arval-bröderna” (fratres arvales). Vid hennes grav offrades årl. 23/i2 ett dödsoffer. [W.N.] Accelerando [aèelera'ndå] (ital.), mus., påskyndande, småningom ökat tempo. Acceleration [aks-jo'n] (till lat. celer, snabb), mek., tillväxten i en kropps hastighet på tidsenheten (vanl. 1 sek.). 1) Tyngdkraftens a. Rör sig en kropp med jämn hastighet, är dess a., enl. definitionen, lika med noll. Om hastigheten tillväxer el. avtager lika mycket varje sek., är a. konstant, och rörelsen säges då vara likformigt accelererad. Genom sina fallförsök från det lutande tornet i Pisa 1589—92 lyckades Galilei visa, att en kropps fall vid jordytan är just på detta sätt beskaffad. I själva verket ökas en fallande kropps hastighet vid jordytan med ung. 9,8 m./sek. varje sek. På gr. av denna lag kan man med lätthet beräkna den hastighet, en kropp uppnår efter att hava fallit ett visst antal sek., liksom ock den vägsträcka, kroppen på denna tid har fallit. Dessa resultat kallas Galileis fallagar. 2) A. o c h k r a f t. Stödjande sig på Galileis fallagar och på andra resultat från det 17:de århundradet, som på annat ställe omtalas (se Kepler, Huyghens, N e w t o n), uppställde Newton sin berömda kraftlag, som lyder: den kraft, som påverkar en kropp, är lika med kroppens massa gånger dess acceleration. Om a. ändras, men massan är konstant, kommer alltså kraften att proportionsvis ändras och tvärtom. Om exempelvis, ss. observationerna visa, en fallande kropps a. är större (5 cm.) vid polen än vid ekvatorn, så innebär detta, att tyngdkraften är större vid det förra stället än vid det senare. Newtons kraftlag utgör en av mekanikens grundlagar. 3) Månens a., även kallad månens s e-k u 1 ä r a ekvation, är den tillväxt i månens medelrörelse, som konstaterats vid månobservationerna. Den upptäcktes 1693 av Hal-ley genom en jämförelse mellan månförmörkelser upptagna i Almagest, månförmörkelser observerade av araberna under det 9:e årh. och observationer från Halleys egen tid. Den förklarades, åtminstone delvis, av Laplace o. 100 år efteråt (1787), sedan flera astronomer förgäves sökt lösa problemet. Laplace visade, att de sekulära störningar, som de andra planeterna åstadkomma i jordbanans excentricitet, måste föranleda en dylik a. i månens longitud. Emellertid har man ännu ej lyckats erhålla fullständig överensstämmelse med månobservationerna, och möjligt är, såsom Laplace påpekat, att även ändringar i jordens rotationstid härvid spela en viss roll. 4) Fixstjärnornasa. kallar man, med en oriktig benämning, skillnaden mellan stjärnornas och medelsolens dagliga vinkelhastighet, som uppgår till 3 min. och 56 sek. Denna skillnad förorsakar, att stjärnorna gå upp över horisonten och passera meridianen allt tidigare och tidigare för varje dag. C.V.L.C. Accelcrationspåkänning, materialspänning, som uppstår i t.ex. en maskindel genom hastig förändring av rörelseriktningen el. rörelsetillståndet. C.E.v.S. Accelere'ra [aks-], öka hastigheten, (om ur) forta sig. Acce'nt [aks-] (lat. acce'ntus. övers, av grek. prosodi'a, ”sång tillagd till tal”). Språkv., framhävande i talet av ord el. orddel. Man skiljer vanligen mellan två slag av accent: tryckaccent och tonaccent. 1) Tryckaccenten beror väsentligen på styrkan av den luftström, som vid talet utandas ur lungorna (se I n t e n s i t e t). Inom varje ord ha de olika stavelserna olika tryck. Vissa stavelser äro tryckstarka andra trycksvaga. I t.ex. ordet landsvägsriddare har lands- huvudtryck (3), -ridd- starkt bitryck (2), -vägs-svagt bitryck (1), -da- och -re svagtryck (0). Med latinska namn kallas de olika tryckgraderna fortis (3), semifortis (2), levis (1), levis-simus (0). Huvudtryckets plats inom ordet är inom de olika språken mycket växlande. I många språk har det en bestämd plats. Finskan, ungerskan och tjeckiskan ha huvudtryck på ordets första stavelse, franskan på ordets sista stavelse, polskan på andra stavelsen från slutet räknat. Ryskan har rörligt huvudtryck; — 93 — — 94 —