ACCENTOR i en böjningsform av ett ord kan det vila på andra stavelsen från slutet, i en annan böjningsform av samma ord kan det vila på sista stavelsen. I inhemska svenska ord har i regel första stavelsen huvudtryck. I satssammanhanget bli tryckförhållandena i regel ej desamma som i de enskilda orden för sig uttalade. Satsens viktigaste ord får det starkaste trycket. Vid motsatsförhållande kan trycket bli ännu starkare än det vanliga huvudtrycket. Man kallar det då övertryck (4). Meningen ”Skall Per gå till staden i dag?” kan ha övertryck på sex olika stavelser alltefter de olika motsatsförhållanden, som man vill framhålla. ”Skall Per gå till staden i dag?” med starkt tryck på ordet skall betyder ”Skall verkligen Per gå till staden i dag?”. Om Per får starkast tryck, ifrågasättes, om ej någon annan kan gå. Trycker man särskilt på ordet gå, tänker man på möjligheten av att Per kunde åka o.s.v. En undersökning av tryckfördelningen inom ”Skall Per gå till staden i dag?” visar, att stavelsen sta- har övertryck (4), Per och dag ha huvudtryck (3), skall, gå, till, -den och i ha svagtryck. Men om skall, gå, till el. i uttalas vart och ett för sig, få de huvudtryck. I svenskan finnas två olika trycksystem, d.v.s. förhållanden mellan ordets huvudtryck och näst starkaste tryck. Om efter huvudtrycket följer starkt bitryck, kallas trycksystemet accent 2, om efter huvudtrycket ej någon stavelse har starkt bitryck, talar man om a c-cent 1. Accent 2 brukar betecknas med en gravis ('), accent 1 med en akut (') över den huvudtryckiga vokalen. Sammansatt tryck på samma stavelse (accent 3) betecknas med en cirkumflex (a el. v) över stavelsens vokal. Ex. Accent 1: anden (bestämd form av and), buren (best. f. av bur), universitétet. Accent 2: anden (best. f. av ande), buren (perf. part, av bära). Accent 3 a (d.v.s. accent 1 på en stavelse): sv. dial. tål, ”tallen”. Accent 3 b (d.v.s. accent 2 på en stavelse): sv. dial. pin, ”pinnen”, käst, ”kasta”. Mot de olika trycksystemen svara i svenskan olika tonsystem. I språkens utveckling spelar tryckaccenten en mycket stor roll, då språkljuden ofta få olika utveckling i tryck-stark och i trycksvag ställning. I tryckstark ställning står t.ex. fsv. k kvar i nysv. (rak, karl). I trycksvag ställning har det ofta utvecklat sig till g (fsv. jak blir nysv. jag, fsv. taka blir nysv. taga). 2) Tonaccenten beror på de uttalade tonande språkljudens relativa tonhöjd. Denna följer i regel tryckstyrkan. Ju starkare tryck, dess högre ton. Man skiljer vanl. mellan två olika svenska tonsystem, det sjunkande tonfallet (i ord med accent 1) och det sjunkande-stigande tonfallet (i ord med accent 2). De två tonfallen äro emellertid mycket olika i olika svenska dialekter. Liknande tonsystem finnas i norskan. Se vidare A c-centtecken. Litt.: A. Kock, ”Språkhistoriska undersökningar om svensk a.”, 1—2 (1878 —85) och ”Die alt- und neu-schwedische ac-centuierung” (1901). J.S. Mus., det regelbundna framhävandet av de musikaliska frasernas (se d.o.), motivens (se d.o.) och delmotivens tyngdpunkter. Dessutom förekomma mera tillfälliga accenter, som ofta särskilt betecknas av kompositörerna (sfor-zando, >, v o.d.). Till de viktigaste accenterna av denna kategori hör begynnelseaccenten, d.v.s. den skarpa markeringen av första tonen i en fras för vinnande av större klarhet i föredraget. En annan viktig a. är den harmoniska, d.v.s. framhävandet av mera komplicerade harmonier, skarpa dissonanser (se d.o.) o.d. I vissa fall fordra även den melodiska linjens höjdpunkter förstärkt tongivning (melodisk a.). F.S-l. Acce'ntor, se Järnsparv. Acce'nttecken [aks-]. De europeiska accenttecknen äro uppfunna av den alexandrinske grammatikern Aristofanes från Bysans (3:e årh. f. Kr.); de benämnas med de från latinet lånade namnen akut (lat. acu'tus, skarp) ('), gravis el. grav (lat. gravis, tung) (v) och cirkumflex (lat. circumfle'xus, kringböjd) (a). I senaste tid har man i svenska dialektavhandlingar börjat använda en upp- och nedvänd cirkumflex (v). Urspr. användes a. för att beteckna tonaccent. Sedermera ha de fått en vidsträckt användning. I flera språk betecknar akuten vokallängd, så t.ex. i fornengel-skan, fornisländskan och magyariskan. I franskan betecknar cirkumflexen (1’accent circon-flexe) i regel, att ett ljud fallit bort, t.ex. féte för äldre feste. I svensk fonetisk skrift användas a. för att beteckna olika tryckaccenter, se Accent. J.S. Accentue'ra [aks-] (medeltidslat. accentua're), betona, framhålla, utmärka, särsk. i tal och sång; språkv., genom tryckstyrka (intensitet) framhäva. Se Intensitet. Acce'ntus [aks-] (lat.), mus., sättes gärna i motsättning mot Conce'ntus. Bägge beteckna sångarter inom den katolska kyrkan. A. är ett parlando på några få toner, Concentus giver mera rum åt melodisk utbildning. Pre. Accepi'sse [aks-] (lat. acci'pere, mottaga), mottagningsbevis. Se även Recepisse. Acce'pt [aks-], antagande (av anbud, förslag), även godkännande till betalning. En till betalning godkänd växel kallas ofta för a. Se Avtal och Löfte. — 95 — — 96 —