ACKERMANN ner och nakna gestalter mot luft och hav (”östrasalt”, 1906, ”Morgonluft”, 1912). A. har även målat porträtt, bl.a. av svärfadern Z. Topelius och självporträttet ”Spegelbild”. Litt.: K. Fåhræus, ”J. A. G. Acke” (i ”Ord och bild”, 1926). G.V. Ackermann, Konrad Ernst, tysk teaterledare och komisk skådespelare (1712—71). A. ledde från 1751 eget sällskap, där med Konrad Ekhof (se denne) och Fr. L. Schröder (se denne) den moderna tyska skådespelarkonsten föddes, och från 1765 fast teater i Hamburg, 1767—69 under medverkan av G. E. Lessing (se denne). — A:s hustru, Sophie Charlotte Schröder, f. Biereichel (1714—92), var i sitt första gifte mor till Fr. L. Schröder och själv såväl i tragedi som komedi en utmärkt skådespelerska och instruktris, som också efter mannens död med stark hand ledde Hamburgtea-terns ekonomi till 1780. — A:s döttrar med henne, Dorothea A. (1752—1821) och Charlotte A. (1757—75), skapade sig även namn som skådespelerskor. G.K-g. Ackermann, Louise Victoire, f. C h o-q u e t, fransk förf:inna (1813—90), g.m. teologen Paul A. (d. 1846). A. skrev filosofiska dikter med pessimistisk och trosfientlig karaktär: ”Poésies philosophiques” (1874), ”Pensées d’une solitaire” (1882). [A-f N.] Ackermans styrningssystem, den princip, enl. vilken rörelseanordningen av framhjulen på en automobil konstrueras. Då en automobil svänger, måste näml., för att ej ettdera framhjulet skall glida sidovägen i st.f. att blott rulla, de tänkta förlängningarna av framhjuls-axlarna skära varandra på en linje, som tänkes utdragen i bakaxelns riktning (se fig.). Det prickade läget av framhjulen i en högersväng Ackermans styrningsprincip. fyller detta villkor, och detta åstadkommes genom att armarna a och b på styrtapparna givas sådan riktning, att deras förlängningar, då hjulen stå rätt fram, skära varandra i punkten f. C.E.v.S. Ack ja el. a k j a är en nordsvensk benämning på lapparnas åksläde. Namnet är av gammalt Ackjan spännes för. I bakgrunden två uppresta ackjor. ursprung — enl. Rudbeck a c h i — men lånat från namnet på den nordfinska jägarsläden ahkio, vilket namn måste höra samman med vårt ask. Denna ahkio är en av tall förfärdigad, lång, bred och flat transportsläde utan ryggstöd. Lappsläden förekommer i Jämtland, Lappland, norska och finska Lappmarken samt inom v. och mellersta Kola-halvön. Här var den ännu på 1800-talet vanlig, men den har numera till stor del ersatts av andra, ö. ifrån importerade slädtyper. A. har form av en liten båt med spetsig, något uppåtstående stäv och tvärhuggen akter. Sidorna bestå av några bord förenade medelst spant. I st.f. medar el. medial köl löper längs a:s botten en bred planka. I Jämtland har man dock två, stundom tre huvudtyper: 1) Den vanliga åksläden (sv. pulka, lapska kieris, fi. pulkka) är gjord av björk, och akterstycket är högre än sidorna, bildande ett ryggstöd. Under resa användes intet annat skydd för benen än lappens renskinnsdräkt. 2) En numera ganska sällsynt form med främre delen övertäckt el. över — 123 — — 124 —