ACTON gat en stad är säkerligen oriktig och torde bero på en förväxling med den mitt emot A. i Epirus av Octavianus grundade staden Nikopolis. W.N. Acton [ä'ktan], förstad till London, i grevskapet Middlesex, inom City police district, nära v. gränsen för County of London, 61,299 inv. (1921). Se London. Acton [ä'ktan]. 1) Sir John Francis Edward A., neapolitansk premiärminister (1736 —1811). A. bistod skickligt drottning Karolina av Neapel, Ferdinand IV:s gemål, i hennes ärelystna planer på att spela en framträdande roll i europeisk politik. Efter att 1793 ha förbundit Neapel med Österrike och England mot Frankrike måste A. jämte kungaparet 1798 fly från Neapel, där nu den partenopeiska republiken upprättades. Några månader senare kunde kungadömet återupprättas, och A. utkrävde en blodig hämnd på republikanerna. När fransmännen 1806 intogo Neapel, måste A. och kungafamiljen ånyo fly till Sicilien, där A. avled 1811. G.Cqt. 2) John Emerich Edward Dalberg, Lord A., den föregåendes sonson, engelsk historiker (1834—1902). 1859—66 ledde A. i underhuset den liberala katolska oppositionen mot de ultramontana, grundade 1862 tidskriften ”Home and foreign review”, befann sig under Vatikankonsiliet i Rom och bekämpade i flera skrifter ofelbarhetsdogmen. A. var trots den stora åldersskillnaden Gladstones förtrognaste vän, och dennes välgrundade tillit till A:s lärdom, klokhet och redbarhet endast tilltog med åren. Mot 1870-talets slut började A. glida över från politiken till den vetenskapliga historien, han publicerade en rad smärre undersökningar, medverkade vid upprättandet av ”English historical review” och utnämndes 1895 till prof, i nyare tidens historia i Cambridge. Här uppgjorde A. planen till det 1904 —12 i 13 band utkomna värdefulla samlingsverket ”The Cambridge modern history”. Efter A:s död utgåvos hans ”Lectures on modern history” (1906), ”Lectures on the French revolution” (1910) och ”Essays” (2 bd, 1907). — Litt.: A. Gasquet, ”Lord A. and his circle” (1906). G.Cqt. Actu (lat., ablativ-form av actus, verksamhet), fil., ”i verkligheten”, vanligen ss. motsatt pote'ntia, ”efter möjligheten”. Actum (till lat. a'gere, handla, verka), det som är avhandlat, det som har skett. — Actum ut supra, ”gjort som ovan”, något föråldrad slutformel i protokoll. Jfr A c t a. Actus purus (lat., ”ren verksamhet”), sko-lastiskt uttryck med rötter i Aristoteles’filosofi; betecknar hos Thomas ab Aquino den stofflösa, fullt förverkligade formen el. Gud. A-f N. Aculea'ta, en avd. bland steklarna (se d.o.). A(vagho'sha, en av buddismens märkesmän, vars betydelse först på senaste tid börjat klart framstå för forskningen. A. var enl. den säkraste traditionen samtida med konung Ka-nishka (se denne). Hans förnämsta verk är det stora eposet ”Buddhacarita”, en framställning av Buddhas liv och lära, vilken, ss. kinesiska och tibetanska övers, visa, urspr. var avfattad i 28 sånger, av vilka endast 13 äro oss bekanta i indisk form; verket har stor litteraturhistorisk betydelse som utgörande en förmedlande länk mellan Ramayana och den senare eposdiktningen (utg. av Cowell, 1893; några sånger i sv. övers, i J. Charpentier, ”Ur Indiens klassiska litteratur”, 1920). En annan dikt av episk karaktär är ”Saundarananda Kavya”, som behandlar spridda episoder ur Buddhas liv (utg. av Haraprasada Castri 1910). En samling Buddhalegender utgör ”Sutralam-kara”, som är oss bekant endast i kinesisk övers, (fransk övers, av Huber 1908). Ovisst är A:s förf:skap till ”Vajrasuci”, en skarp kritik av det bramanska kastväsendet. A. är vidare den förste oss kände indiske dramatikern; genom upptäckterna i Turfan ha flera fragment av buddistiska dramer kommit i dagen, av vilka ett, ”Caradvatiputraprakarana”, uppger sig vara avfattat av A. Dessa upptäcktei ha varit av stor betydelse för den indiska filo-logien och litteraturhistorien; A. framstår genom dem för oss som den förste representanten för Indiens klassiska diktning. Svårare är däremot att bestämma hans plats i buddismens historia, framför allt hans andel i Ma-hayanas (se Buddism) tillblivelse. C.F. AQvi'ner (sanskr., ”de hästförsedda”), ind. myt., gudomligt tvillingpar, söner av Dyaus (se denne), vilket bl.a. framställes som hjälpare ur allehanda lekamlig och andlig nöd. Påtagliga överensstämmelser förefinnas mellan A. och de grekiska Dioskurerna (se dessa) ; deras återförande på en gemensam förhistorisk urtyp möter dock svårigheter, framför allt saknaden av med A. likvärdiga föreställ-ningstyper i den iranska mytologien. C.F. Acyanoblepsi', se Akyanoblepsi. Acy'klisk, bot., avser blommans byggnad. Se Blomma. Acykliska föreningar, i organisk kemi föreningar, vilkas molekyler ej innehålla några ringformiga kedjor. I motsats till de av ring-formiga kedjor kännetecknade cykliska el. aromatiska föreningarna kallas a.f. även allmänt ”fettseriens föreningar”. [E.M.P.W.] A. D., förk. för lat. anno Do'mini, i Herrans år, under (det el. det) året efter Kristi födelse — 139 — — 140 —