ADALHARD (jfr A. a. C.). — a. D. i tyska titlar förk. för ausser Dienst, ur tjänst, f. d., förutvarande. Ad (lat.), till, efter. Jfr Ad h o c, Ad manda tu m, Ad manus m.fl. Ad ('Ad), ett i koranen och de gamla arabiska dikterna omtalat folk, som för länge sedan skulle ha bott i Arabien. Om och var detta varit fallet, vet man ej, men namnet har satts i förbindelse med bl.a. de av Ptolemaios nämnda oaditerna i n.v. Arabien. G.O-r. Adabasa'r, stad i vilajetet Kodscha-Ili, n.v. Mindre Asien, Turkiet, vid en sidogren till Anatoliska banan. Medelpunkt i ett fruktbart område med tobaksodling omkr. floden Sakaria. H.S-n. Ad acta (lat.), till handlingarna (se Acta). Adagio [ada'jå] (ital.), långsamt. A. är dels en musikalisk tempoanvisning, dels även namnet på själva den långsamma, mera melodiösa sats, vilken i regel följer efter den raskare inledningssalsen i en symfoni el. ett kammarmusikverk. A. assai el. A. di molto, mycket långsamt. Adagietto, liten a.-sats. A-f N. Adaj, krets i autonoma socialistiska sovjetrepubliken Kasakstan, vid ö. sidan av Kaspiska havet, 287,161 kvkm., 130,534 inv. (1926). H.S-n. A'dalbero, ärkebiskop av Hamburg 1123— 48, efterträdde ärkebiskop Friedrich, tillförsäkrades av påven Innocentius II år 1133 bi-skopsdömena i Skandinavien och hos slaverna. De av tidigare påvar utfärdade privilegierna för Hamburg, som A. härvid föreläde Innocentius, voro falska. Litt.: L. Weibull, ”Den skånska kyrkans äldsta historia” (i ”Hist. tidskr. för Skåneland”, 5, 1914—23). T.S-d. A'dalbert av Magdeburg, tysk munk (d. 981), vigdes till biskop och begav sig på drottning Olgas begäran såsom missionär till Ryssland, slutl. ärkebiskop i Magdeburg. T.S-d. Adalbert av Prag, ”preussarnas apostel” (d. 997), 982 biskop i Prag. Missnöjd med de kyrkliga förhållandena där, tillbringade han största delen av sitt liv på resor i v. och mellersta Europa. Han lärde härunder känna kej-sar Otto III, på vilken han synes ha gjort ett djupt intryck. Vid ett försök att kristna de baltiska preussarna led A. martyrdöden; minnet av honom synes ha sporrat kejsar Otto att verka för kristendomen i ö. Europa. S.Bln. Adalbert, ärkebiskop av Hamburg-Bremen (o. 1000—1072). A. blev efter hand kanik i Hal-berstadt, subdiakon i Bremen, domprost i Hal-berstadt och 1043 el. 1045 ärkebiskop av Hamburg-Bremen. Under hans tid försökte man från danskt håll att lösgöra den danska kyrkan från beroendet av Hamburg-Bremen och bilda ett eget ärkebiskopsdöme. A., som hade stort anseende hos den tysk-romerske kejsaren Henrik III, uppställde då krav på ett patriarkat och lyckades därigenom uppskjuta förverkligandet av den danska planen. En följd härav blev den danska kyrkans nyorganisering genom Svend Estridsen (se denne). Diskussionen angående patriarkatet upphörde efter kejsarens död 1056. A. blev nu en av förmyndarna för den nye, minderårige konungen Henrik IV men störtades 1066. Hans liv har Adam av Bremen skildrat i sin ham-burg-bremenska kyrkohistoria. — Litt.: L. Weibull, ”Den skånska kyrkans äldsta historia” (i ”Hist. tidskr. för Skåneland”, 5, 1914—23); B Schmeidler, ”Hamburg-Bremen und Nord-osteuropa” (1918). T.S-d. Adalbert av Mainz, ärkebiskop 1111— 37. Efter att länge ha varit kejsar Henrik V:s kansler övergick A. till dennes motparti, vars ledare han blev. Är 1125 lyckades han genomdriva Lothars av Sachsen val till konung. S.Bln. Adalbert Henrik Vilhelm, prins av Preussen (1811—73), son till Fredrik Vilhelm HI:s yngste bror, Vilhelm; sedan 1849 chef för preussiska marinen, 1854 amiral och 1864 överbefälhavare under sjöstriderna med Danmark, verkade A. kraftigt för tillkomsten och utvecklingen av en tysk örlogsflotta. A. var morga-natiskt förmäld med dansösen Therese Elssler. G.Cqt. A'daldag, ärkebiskop av Hamburg-Bremen (d. 988). A. stod i vänskapligt förhållande till de tyska konungarna av den saxiska dynastien, främst Otto I. Det var också med hans stöd som A. 937 utnämndes till ärkebiskop av Hamburg-Bremen. Jämsides med konungarnas strävanden att erhålla en säkrare gräns mot danskarna gick den verksamhet, som A. utvecklade för att kristna detta folk. Under hans biskops-tid vanns Harald Gormsen för kristendomen, och de första nordiska biskoparna kunde invigas, samtliga med säte på Jylland, i Slesvig, Aarhus och Ribe. När fråga uppkom att skilja biskopsdömet Bremen från Hamburgs ärkebiskopsstol, lyckades A. avvärja detta. S.Bln. A'dalhard, frankisk kyrkomän (d. 826), kusin till Karl den store. Redan i brödrastri-derna mellan Karl den store och Karloman spelade A. en viktig roll. Än mera betydande var hans insats under Ludvig den fromme ss. en av de främsta ledarna för det kyrkliga partiet; han lyckades 821 tillförsäkra kyrkan stora fördelar vid en uppgörelse med kejsaren. A. var abbot i klostret Corbie vid Amiens, varifrån 822 klostret Nya Corvey grundades. Bland de första munkarna här befann sig bl.a. Ansgar, senare Nordens apostel. S.Bln. — 141 — — 142 —