ADDISON bildning och förblev under sina fyraåriga resor på kontinenten läskarlen. I dikten ”The campaign” (1704) tolkade A. whigpartiets segerglädje efter slaget vid Blenheim. Från 1708 var A. under hela sin återstående livstid medlem av parlamentet. Av höglitterära samtida uppskattades han framförallt som författare till sorgespelet ”Cato” (1713), skrivet i enlighet med franskklassiska smakens fordringar. För eftervärlden ligger hans litterära berömmelse däri att han, jämte Steele (se Joseph Addison. Efter målning av Kneller. denne), skapade de ”moraliska veckoskrifterna”, en litteraturart, som blev oerhört populär och vann efterföljd på kontinenten. Steele hade börjat med ”The Tatler” (1709), men det var A:s medarbetarskap, som gav företaget lycka. Steele hade initiativet, A. gav med sin djupare bildning och sitt allvar form och fasthet. Efter nedläggandet av ”The Tatler” utgåvo Steele och Addison gemensamt ”The Spectator” och efter den ”The Guardian”. I Sverige efterhärmade Dalin i sin ”Swenska Argus” såväl A. och Steele som deras efterföljare och gjorde det med en fart och ett gott humör, som gjorde Argus läst även i kretsar, där man vid den tiden eljest ej befattade sig med litteratur. Liksom sina föregångare kåserade Dalin över flärd och dårskap och sökte som de att uppfostra sin publik på samma gång som han roa de den. Veckoskrifterna beteckna å ena sidan en litteraturens demokratisering, från aristokratisk till borgerlig, å andra sidan en stigande läslust i illitterära kretsar, det lägre borger-skapet, och ett ökat självmedvetande hos det högre. I England utgöra de ett led i den moraliska rensningsprocess, som påkallades efter den s. k. restaurationstiden under Karl II och Jakob II. H.B-s. Addison [ä'disan], Christopher, engelsk läkare och politiker (f. 1869). A. blev efter en framgångsrik bana som vetenskapsman och läkare 1914 parlamentssekreterare (parliamen-tary secretary) i undervisningsdep., 1915 i det nyinrättade ammunitionsdep. och 1916 dettas chef. 1917 chef för ministeriet för återuppbyggandet, minister in charge of reconstruc-tion, ådrog sig A. angrepp för kostsam byggnads- och arbetslöshetspolitik och överflyttades 1919 till hälsovårdsdep., för vars angelägenheter han alltid visat stort intresse. Han avgick från chefskapet i mars 1921. Bland A:s skrifter märkas ”The betrayal of the slums” (1922) och ”Politics from within” (1924). G.O-n. Addisons sjukdom [ä'disans], en sällsynt fö rekommande, oftast till döden ledande sjukdom, som först beskrevs av den engelske läkaren Th. Addison 1855. Dess viktigaste symtom äro allmän matthet, egendomlig smutsbrun missfärgning av huden, avmagring och försvagad hjärtverksamhet med sjunkande blodtryck. Orsaken är en förstöring av binjurarna, oftast på gr. av tuberkulos. D.H-hl. Additame'nt (lat. additame'ntum), tillägg, bi-hang; särsk. till statsrättliga författningar el. mellanfolkliga fördrag. I Sveriges historia är särsk. bekant additamentet av s/n 1660 till R.F. 1634. G.Cqt. Addition [-Jo'n] (lat. addi'tio, tilläggande) el. summatio n, tallärans el. aritmetikens grundläggande räkneoperation, det första av de fyra räknesätten. Operationen att till ett tal (a) lägga el. addera ett annat (b) definieras i första hand för serien av o r d n i n g s t a 1 el. hela tal 1, 2, 3,... o.s.v. sålunda, att man utgående från det första talet a räknar så många steg el. enheter vidare, som motsvaras av det andra talet b. Det så uppnådda talet betecknas som summan av de båda, skriven a + b (a plus b), medan a och b själva betecknas som summander, addender el. termer. Definitionen knyter sig alltså till grundbegreppen antal och enhet. Jämsides med talsystemets utvidgning generaliseras begreppet a. sedan att omfatta brutna (rationella), irrationella, negativa och — 159 — — 160 —