ADEL i sitt yttre uppträdande följa de särskilda, endast för deras stånd gällande konvenansregler. I regel få de endast ingå äktenskap med jämbördiga personer (ståndsendogami), ett förhållande, som i hög grad bidrager att skärpa klasskillnaden. Denna framträder oftast även på det rättsliga området; lågättade personers övergrepp på adliga straffas särsk. hårt, medan liknande handlingar av a:s medlemmar bli ostraffade el. påfordra ett obetydligt vederlag. G.A. Feodaladelns uppkomst och historia. I de genom folkvandringarna uppkomna staterna funnos två arter av a., den germanska och den gamla romerska ämbetsadeln. Den nya adeln kom att bestå av inslag från bådadera. I frankerriket var dock det germanska elementet övervägande. Utvecklingen i det senare riket och de ur detsamma utsöndrade karolingiska rikena är den viktigaste och i stora drag för medeltiden i sin helhet betecknande. Såväl den gamla adeln som de senare tillkomna kungl. ämbetsmännen lyckades så småningom betinga sig immunitet, d.v.s. de kommo att stå oberoende av centralmakten, och deras områden blevo i flera avseenden självständiga. Adeln var uppdelad i flera skikt, av vilka de lägre kunde stå i direkt beroende av de högre och endast indirekt av kungamakten (se Feodalväsen). Sin maktställning byggde denna a. framför allt därpå, att den ensam ägnade sig åt kriget som yrke, samt på sina stora godsbesittningar. — Detta adelsvälde medförde den fullkomliga upplösning av centralmakten, som utmärker medeltidens högperiod, något olika dock i olika länder. I de stater, som bildades i Orienten under korstågen, skapades utan hämmande band fullt konsekventa adelsförfatt-ningar. Kungadömet hade under denna stormännens, vasallfurstarnas tid föga betydelse. — Allteftersom denna adelsklass utvecklades till en viss förfining, skapades av dess medlemmar el. under dess hägn viktiga delar av den medeltida kulturen. I riddarväsendet (se d.o.) utformades dess ideal med tapperhet och trohet som huvuddygder. Under korstågen och genom bildandet av de andliga riddarordnarna utbyggdes det vidare. I litteraturen skapades historiskt betydelsefulla former som riddareposet och trubadurlyriken. — Så småningom upptog kungamakten striden mot den allmänna upplösning, som adelns dominerande inflytande och länsväsendet medförde. Utvecklingen i Frankrike är i detta avseende typisk. Förutsättningen för kampen mot adeln är den viktiga stadskultur, som från medeltidens högperiod uppväxte och som ofta vände sig mot länsadeln. Filip August, Filip den sköne och Ludvig XI arbetade oförtrutet på att öka den kungl. domänen, och det ena stora länet efter det andra indrogs. Vid medeltidens slut intog adeln en helt annan ställning än förut. Dess ekonomiska makt var också bruten genom prisförändringar och ändrade handelsförhållanden. I Tyskland med dess egenartade författning hade emellertid adelns politiska makt ej brutits; där fanns ett stort antal riks-omedelbara adelsmän, som bevarat sin medeltida ställning. — England hade aldrig genomgått den utveckling, som i det föregående skisserats. Vilhelm Erövraren införde näml, vid sin erövring av landet (1066) en modifierad form av feodalsystemet, som omöjliggjorde dess obegränsade utveckling. Den engelska adeln förskaffade sig dock ett betydande politiskt inflytande och tvang kungamakten till avsevärda medgivanden. Efter de ständiga in-bördesstriderna vid medeltidens slut och med stöd av de i snabb utveckling stadda lägre stånden lyckades dock de engelska kungarna få makten i sina händer mot 1400-talets slut. Adeln under nyare tid. Adeln var vid nyare tidens början ej längre det härskande krigar-ståndet; nya stridsformer hade helt ändrat dess ställning härvidlag. Andra ständer gjorde sig gällande vid dess sida; länsstaten hade definitivt övergått till ständerstat. Utvecklingen under nyare tid betecknas av ständiga försök från adelns sida att återvinna sitt dominerande politiska inflytande, bemötta av centralmakten; sina gamla privilegier behöll emellertid adeln länge obrutna. Frankrike är även nu typiskt för utvecklingen. Adelns självsvåld under 1500-talets religionskrig avlöstes av Richelieus centralisa-tion, mot vilken frondupproret kom som en reaktion. Adeln fann emellertid senare en allians med kungamakten nödvändig. Den om-bildades under Ludvig XIV till en typisk hovadel, vars insatser i rikets tjänst voro obetydliga. I stället uppväxte under kungadömets hägn ss. främste vårdare av riksangelägen-heterna en s.k. ämbetsadel (se Noblesse de robe). Den gamla adelns privilegier lämnades emellertid oantastade, och mot dem vände sig det nya borgerliga samhället. Denna reaktion kom till utbrott bl.a. i franska revolutionen: en ny egendomsfördelning ägde rum, och a. som privilegierat stånd var ej mer. Napoleon upprättade väl en kejserlig a., och i restaurationstidens Frankrike spelade adeln na turligtvis socialt och politiskt en mycket betydande roll. Det var ur dess led, som de ärftliga pairs med säte i riksdagens första kammare utsågos. Alla övriga privilegier avskaf fades åter i samband med revolutionen 1848 — 163 — — 164 —