ADEL och ha sedan dess ej återupplivats. A. existerar ej längre ss. officiell korporation; högadelns medlemmar begagna sig dock fortfarande av sina gamla titlar: prince, duc, mar-quis, comte och vicomte. På andra håll förlorade adeln sin ställning mera successivt och utan våldsamma omstört-ningar, men utvecklingens grunddrag äro desamma. Adeln i Tyskland förlorade större delen av sina privilegier genom reformer i början av 1800-talet. Den talrika riksomedel-bara adeln miste sin självständighet vid Tyska rikets upplösning i början av 1800-talet (se R i k s a d e 1). Den tyska adeln förmådde dock, stödd på sina rika jordbesittningar, länge hävda sin ställning ss. det socialt och politiskt ledande skiktet. De viktigaste ämbetsposterna besattes sålunda huvudsaki. med adelsmän. Efter revolutionen 1918 indrogos de sista resterna av adelns företrädesrättigheter; fideikommissen upphävdes, och de olika adelsbe-teckningarna (Fürst, Graf, Freihtrr) avskaffades. — I Österrike är a. ävenledes avskaffad, och genom en lag 1919 är det t.o.m. straffbart att använda sig av adelstitlar. Avvikande gestalta sig förhållandena i E n g-1 a n d. De adelsprivilegier, som där funnos, voro icke av någon ekonomiskt el. socialt tryckande art, och adeln deltog energiskt i det politiska och kommunala livet. Några häftigare omkastningar i adelns ställning ha därför aldrig ägt rum i England, och ständig nyrekrytering har hindrat dess övergång till en begränsad klass, som fallet var i Frankrike. Den består med sina i juridiskt avseende begränsade privilegier ännu ss. landets ledande klass. Högadeln (peers) indelas i dukes (hertigar), marquesses, earls (grevar), viscounts och barons. Alla peers benämnas lorder. Ärkebiskopen av Canterbury står såsom lord-pri-mas i spetsen för hela Englands adel. Högadelns förnämsta privilegium är dess ärftliga säte i överhuset. Lordtiteln följer även med vissa ämbeten ss. ärkebiskoparnas och biskoparnas; dessa liksom lordkanslern tillhöra överhuset. Lågadeln (gentry) omfattar baro-nets och knights, vilka sätta titeln sir framför sitt förnamn och vilkas hustrur betecknas lady. Den lägsta graden, esquire, tillfaller genom börd endast avkomlingar av adliga familjer, som äga ett vapen, men ingen titel, dessutom högre tjänstemän vid hovet el. militära personer av kaptens och högre grad, med. och jur. doktorer, medlemmar av ”Royal aca-demy” m.fl. I Italien övergå såväl titel som därmed följande adelsgods endast på äldste sonen. Innehavarna av en del mindre gods bära i re gel titeln conte (greve) el. marchese (markis). Större godsägare bära i vissa delar av södra Italien titeln duca (hertig) och principe (furste). I Spanien finns det högadel och lågadel. Den förra bildas av granderna med tre klasser, var och en med särskilda, under konstitulio-nalismens herravälde avskaffade privilegier, samt av s.k. titulados (med titel försedda), ss. duques, marqueses, condes, vicecondes och ba-rones, som alla måste vara utrustade med jordagods, som äro majorat. Lågadeln består av ett stort antal hidalgos. I H o 11 a n d såväl som i Belgien finns det visserligen ett adelsstånd, som omfattar grevar, baroner och riddare, men som ur politisk synpunkt är betydelselöst. Den vanliga adelstiteln är jonkheer (junker). I Polen var adeln urspr. ren krigsadel. Därför fanns det ingen hög- el. lågadel. Furste-och grevetitlar hade lånats från andra dynastier och medförde inga privilegier. Adelsmannen kallades szlachcic. Genom den polska republikens författning 1921 avskaffades alla adelsprivilegier. — I Ryssland var adeln ursprungligen knuten till jordagods. Knåser och bojarer bildade högadeln, de övriga adelsmännen lågadeln. Peter den store införde rangordning, varigenom alla ståndspri-vilegier kommo att uteslutande höra samman med anställningar i kejserlig tjänst. Genom revolutionen 1917 avskaffades adeln. — I Ungern skilde man förut mellan magnater och vanlig adel. Medan de förra personligen infunno sig i riksdagen, representerades de senare av delegerade. Privilegierna ha i stort sett avskaffats. Adelstitlarna (herczeg, gröf, bård) infördes i Ungern mycket sent. Adeln i Norden. I de nordiska länderna blev adelns utveckling egenartad. Något feodalväsen genomfördes näml, aldrig i Skandinavien, även om vissa från länsväsendet hämtade former förekommo. I Sverige är adelns uppkomsthistoria i mycket höljd, i dunkel; redan tidigt har emellertid en rik och mäktig stor-mannagrupp utskilts, men några tydliga spår i de äldsta lagarna har den icke satt: mansbo-ten är lika för alla. Den första närmare regleringen av a. som särskilt stånd ägde rum under Magnus Ladulås genom Alsnö stadga 1279 (se d.o.). Här bestämmes, att konungens och hertigens män, biskopar och svenner och alla övriga, som med häst tjäna, skola vara fria från skatt. Häri ligger troligen icke en begränsning av a. till dessa grupper, snarare åsyftas en utvidgning av frälset även till dessa för att öka rikets väpnade makt. Adelns insats i Sveriges medeltidshistoria blev betydande. Deni motsatte sig konungamaktens strävan att öka — 165 — — 166 —