ADEL sin befogenhet; en strid uppstod mellan konung och a., vilken särsK. under Magnus Erikssons tid var synnerligen häftig. Denne konung reglerade också närmare adelns ställning. Under Albrekt av Mecklenburg vann adeln, representerad av rådet, en betydlig seger, men blev under den tidigare unionstiden åter tillbakaträngd av Margareta, som t.o.m. åstadkom en reduktion av frälsejord. Desto större inflytande nådde adeln, sedan genom Engelbrekts uppträdande fältet öppnats för nya maktkombinationer. Inom den senmedeltida svenska adeln kunna tvenne politiska linjer urskiljas. En grupp, vilken står i synnerligen nära förbindelse med de övriga ländernas a., önskar unionens upprätthållande, en annan strider däremot. De län, adeln under dessa tider ständigt sökte förskaffa sig, voro icke som på kontinenten feodallän, utan endast förvaltningsområden, vilkas avkastning innehavaren mot en avgift i en el, annan form fick tillgodogöra sig. — Med nyare tidens början blev adelns roll åtskilligt inskränkt. Det nya konungadömet tog i sin tjänst huvudsakligen ofrälse män, såväl för förvaltning som kanslitjänst. Adelns insats inom vapentjänsten reglerades noggrant av Erik XIV. Småningom trädde adeln åter fram; den stödde Johan III i hans uppror mot Erik och framstod under inbördesstriderna vid 1500-talets slut som bärare av ett politiskt system, som ville skapa en bestämd motvikt mot konungamakten. Denna opposition bröts av Karl IX. Adelns senare utveckling sker därefter i nära förbund med konungamakten. Den övergår från vapentjänst till statstjänst i allm. under kunglig ledning, dock med ständig strävan att utöka sitt eget inflytande. Karakteristiskt för adelns nya verksamhetsfält är Karl IX :s krav, att adelsmän skola uppfostra sina barn så, att de kunna brukas i ”hovtjänst” el. lära bokliga konster. Under denna tid utvecklade den svenska adeln sina mest lysande egenskaper. Bestående kulturella insatser gjorde den genom storartad byggnadsverksamhet och ofta frikostigt mecenatskap. — Adelns verksamhet motsvarades av de rikliga privilegier, varmed den försågs. De viktigare punkterna i privi-legieutvecklingen äro följande. Redan tidigt bekräftades säterifriheten (se d.o.), i extra gärder deltogo adelns bönder endast till hälften med andra, de befriades dessutom i viss utsträckning från utskrivning. Adelsman fick endast dömas av sina likar (forum privilegia'tum). Johan III fixerade detta läge i utvecklingen genom privilegierna av 1569 och 1590. Topppunkten representeras av Gustav Adolfs privilegier av 1617: huvudsakligen adelsmän skulle brukas i statstjänst, frälsejord kunde ej av händas adeln, skattefriheten försågs med detaljerade regler, en viss handelsfrihet medgavs. Adelns organisation ss. ett av riksdagens fyra stånd stadfästes genom riddarhusordningen 1626, som indelade adeln i tre klasser, herreklassen, riddarklassen och svenneklassen, vardera med en röst. Härigenom tillförsäkrades högadeln det dominerande inflytandet (se R i d-darhuset). Stora förmåner vunno de adliga ämbetsmännen genom de belöningar för statstjänst, som i ett rike av Sveriges dåtida struktur voro naturliga, donationer och tillåtelse att inköpa skattejord. Dessa privilegier blevo tryckande i sht sedan de adliga ätternas antal hastigt ökats: 1626 voro 127 ätter inskrivna på rid- Titelblad till ”Sweriges rijkes ridderskaps och adels wapenbook” (1650). dårhuset, 1632 187, 1654 627. Reaktionen kom och riktades huvudsaki. mot högadeln. Efter Karl XI :s förmyndares i vissa avseenden misslyckade regering måste ståndet ge vika för konungen och de övriga stånden, vilka dessutom funno stöd hos lågadeln. Enligt bestämmelser 1680 och 1682 indrogos stora delar av adelns gods. Dess ekonomiska makt var bruten. I det följande utvecklades den vidare mot ämbetsmannaadel. Av kända adlade ätte-fäder ha enligt Fahlbeck 50,s °/o varit militärer, 37,8 % ämbetsmän, 5,7 °/o näringsidkare. Före Karl XI äro militärerna starkast representerade bland de nyadlade, senare ämbetsmännen. 75,8 °/o voro av svensk el. svenskfinsk härkomst, ll,<°/o av tysk, 7,e°/o från Östersjöprovinserna, l,»°/o av engelsk-skotsk härkomst. — Adeln lyckades ännu en gång svinga sig upp till makt. Frihetstidens statsskick lämnade utrymme för dess verksamhet, och dess privilegier levde kvar. Dock var nu — 167 — — 168 —