ADEL klassindelningen på riddarhuset upphävd. Det var huvudsaki. genom sin ensamrätt till högre ämbeten, som adeln nu gjorde sig gällande. Men inom kort kom oppositionen från de i snabb utveckling stadda ofrälse stånden. Genom Gustav III:s revolution ändrades läget. Han ville gynna adeln, men hans strävan efter maktökning råkade i kollision med dess idéer. I förbund med de ofrälse utjämnade han då (1789) Av Fredrik I 1744 utfärdat adelspatent för adliga ätten von Hermansson. (Orig. i Lunds Univ.-bibL). privilegierna betydligt: alla stånd fingo lika rätt att besitta jord (i huvudsak), och ofrälse fingo rätt till vissa ämbeten. Adelns opposition kulminerade i mordet på Gustav III. Inom kort följde den slutgiltiga privilegieutjäm-ningen i sammanhang med 1809 års statsvälv-ning, varefter endast några praktiskt betydelselösa förmåner av adelns ekonomiska m.fl. privilegier funnos kvar. Rätt att adla tillkom även i fortsättningen konungen. I de efter 1809 adlade ätterna går dock adelsvärdigheten i arv endast till äldste sonen inom ättens huvudgren. Ännu behöll emellertid adeln rätten att i riksdagen representeras som särsk. stånd. Men borgerskapets och böndernas raska uppmarsch under den storartade ekonomiska utvecklingsperioden på 1800-talet gjorde frågan om ståndsriksdagens upphörande aktuell. Vid riksdagen 1866 avstod adeln frivilligt från sin representationsrätt (se Representationsfrågan). — Efter ståndsrepresentationens avskaffande kvarstår dock a. fortfarande ss. ett av staten erkänt stånd med sin speciella representation, adelsmötet, vilket vart tredje år sammanträder å Riddarhuset. Dock har a. ss. stånd icke längre några särrättigheter. Ett bevis på den minskade betydelsen av adelsinsti-tutionen i Sverige är även det allt sällsyntare bruk, som konungen sedan 1866 gjort av sin grundlagsenliga rätt att adla; sedan 1904 har ingen nyadling ägt rum. — 1927 utgjordes den svenska adeln av 57 grevliga, 138 friherrliga, 17 kommendörs- och 490 adliga ätter. Vid Finlands skilsmässa från Sverige kom den finska adeln att gå egna vägar. I mycket erinrade dessa om den svenska adelns. Len utgjorde, organiserad i ett riddarhus, ett särskilt stånd i representationen till 1906 och har efter detta år en egen representation i adelsmötet. På riddarhuset ha 1 ätt introducerats som furstlig, 11 ätter som grevliga, 63 som friherrliga och 282 som adliga. Av dem kvarlevde 1925 i Finland 6 grevliga, 47 friherrliga och 190 adliga ätter. I Norges historia har adeln spelat en wanligt liten roll. Landets naturliga förhållanden motverkade under medeltiden framväxten av ett tungt beväpnat rytteri och ha alltid varit ogynnsamma för godskoncentrationen. Under medeltidens tidigare skede utgjorde visserligen ländermännen (se d.o.) en mäktig storman-naklass, men denna gick under i de ständiga inbördeskrigen, och från 1300-talet är adeln i Norge i oavbrutet sjunkande. Under nyare tid spelades huvudrollen av invandrad dansk a., men ej heller dennas betydelse var stor. Är 1821 upphävde stortinget a. i Norge. I Danmark har däremot adeln spelat stor roll. Här kunna vi på ett helt annat sätt än i Sverige iakttaga adelsståndets uppväxt. Ehuru givetvis en storbondeklass tidigt skilt sig från landets övriga allmoge, har först under senare delen av 1100-talet en rättsligt organiserad a. uppstått. Den har icke — ss. ofta uppgivits och förr allmänt troddes — utvecklats uteslutande ur det fornnordiska hirdväsendet. Hirden, som genom en särskild ed var bunden till konungen, var endast en av den danska adelns rötter; en annan var de runt omkring i landet bosatta bondehövdingarna, vilka även de under 1100-talet bringades att till kungen avgiva den för — 169 — — 170 —