ADELAER hirden speciella eden. Men huvudmassan av dansk a. utgjordes av fria bönder, vilka emot eds avgivande till konungen och årlig krigstjänst fritogos från skatter. Dessa tre grupper bildade på Valdemar Sejrs tid en rättsligt organiserad herremansklass, som senare blev en ärftlig a. Dess privilegier utsträcktes, så att adelsmännen blevo sina underlydandes egentliga herrar, och deras makt tillväxte mer och mer. I icke ringa mån bidrog härtill den kraftiga tillströmningen av tyska (holsteinska) adelsmän, med sina från feodalväsendets Tyskland hämtade sociala föreställningar. Konungarna tvingades att utfärda handfästningar, som tillförsäkrade adeln stort inflytande. Enstaka konungar under medeltiden slogo väl för en tid ned djärva adliga anspråk, men i huvudsak karakteriseras Danmarks historia av ett adelsvälde ända till 1660, då Fredrik III införde enväldet. Adeln förlorade då sina viktigaste privilegier, men en mindre del av högadeln (”Lensadeln”) erhöll särskilda rättigheter. Samtliga adelsprivilegier upphävdes i grundlagen 1849. — Litt.: P. Fahlbeck, ”Sveriges adel” (2 bd, 1898—1902); ”Sveriges riddarhus”, utg. av C. Hallendorff (1926). l.A.;S.Bln. Adelaer [a dalar] el. A d e 1 e r, C o r t S i v e r t s e n, dansk sjöhälte (1622—75). F. i Norge, tillbragte A. sin ungdom i holländsk örlogstjänst och deltog senare med stor utmärkelse i venetiansk tjänst i sjöstriderna mellan Venedig och Turkiet på 1650-talet. 1663 reste A. till Danmark, blev s.å. amiral och v. president i amiralitetet, 1665 generalamiral och adlades 1666. Under fredsperioden före 1675 ägnade han sig tillsammans med Henrik Bjelke och Niels Juel åt flottans reörganisation, och när kriget med Sverige bröt ut, erhöll han samman med den senare överkommandot, men fick under sin Wortvariga chefstid på gr. av den svenska flottans avgjorda överlägsenhet och sjukligheten bland de danska besättningar na icke tillfälle att spela någon mera framträdande roll. I nov. 1675 angreps han själv av sjukdom, måste överlämna kommandot åt Juel och avled efter ett par dagar. — Litt.: Chr. Bruun, ”C. S. Adelaer” (1871), i vilket arbete A:s rykte som en av Danmarks yppersta sjöhjältar väsentligt reduceras G.Cqt. Gatuparti från Adelaide. Adelaide [ä'diléld], en omkr. 200 km. lång, segelbar flod i Arnhemland, Nordaustralien; upptäcktes 1862 av John Mac-Douall Stuart. M.P. Adelaide [ä'dileld], halvö i arktiska Canada, s. om King William land. Adelaide [ä'diléld], huvudstad i staten Syd-australien nära ö. kusten av S:t Vincentviken, vid den vattenfattiga Torrensfloden och vid foten av Mount Loftykedjan, med förstäder 316,865 inv. (1926). A., som är kontinentens till storleken 3:e stad, är regelbundet byggd med raka gator, vackra öppna platser, talrika offentliga byggnader (universitet, museum, m.fl.) samt så många kyrkor, att den blivit kallad den ”heliga” staden. Stora parker och en botanisk trädgård skilja A. från dess 27 förstäder, däribland den 10 km. i n.v. belägna hamnstaden Port Adelaide. A. har blomstrande industri, särsk. tillverkning av yllevaror, stärkelse, såpa och maskiner, samt är Australiens fjärde hamnstad. M.P. Adélalde [adelai'd], Eugénie Louise, av Orléans (1777—1847), yngre syster till konung Ludvig Filip av Frankrike, vistades 1792—1814 utomlands, gjorde sedan Palais Royal till samlingsplats för det liberala partiet och var efter julirevolutionen 1830 Ludvig Filip ett värdefullt stöd. [G.Cgt] Adelaide-ön [ä'dileld-], ö v. om Graham land, n.v. Västantarktis, upptäcktes 1832 av engelske valfångaren John Biscoe. Adelboden [-bä-], luftkurort i kantonen Bern, Schweiz, i den natursköna Engstligental i Ber-ner Oberland, 1,357 m.ö.h.; o. 2,200 inv. M.P. Adelborg, släkt, upphöjd i adl. stånd 1772 med den vid Gustav HI:s statsvälvning verksamme Erik Otto Borgh, slutl. kapten; dennes son, överstelöjtnanten Per Otto A., känd som upphovsman till en serie synnerligen hätska, anonymt utgivna teckningar, ”Karrikatyrer öf — 171 — — 172 —