ADIGE i kroppshåligheterna som följd av inflammatoriska processer. Härvid avstötes det tunna celllager (endotel), som betäcker kroppshålor-nas väggar liksom i dem belägna organs och vävnaders ytor, och ett e x s u d a t (se d.o.) fastklistrar motliggande så förändrade partier. Då exsudatet resorberas, inväxer från båda sidor lucker bindväv, och en sammanväxning, adherens, uppstår. Bindväven i denna blir småningom fastare och kan till slut antaga senkaraktär. A. kunna vara utbredda el. sträng-formiga, de senare efter tänjning ofta flera cm. långa. Utbredda a., t.ex. mellan tarmar, resp, mellan dessa och bukvägg el. mellan yttre hjärtsäcksbladet och hjärtats yta, kunna operativt lösas. Strängformiga a. i bukhålan kunna förorsaka inklämning av tarm-slyngor (måste då operativt överskäras); sådana i brösthålan förhindra bl.a. lungornas sammanfallande vid Forlaninibehand-1 i n g (se d.o.) av lungtuberkulos (kunna då avbrännas enl. prof. Jacobæus’, Stockholm, metod). A efter ledinflammationer kunna förorsaka stelhet i leder. A. äro vid tuberkulos mycket vanliga. T.H-n. Adhesion [-Jo'n], fys., vidhäftningskraft, den attraktionskraft, som verkar mellan molekylerna i tvenne kroppar i omedelbar beröring med varandra. Planparallella plattor tryckta mot varandra sammanhållas utom av a. huvudsaki. av lufttrycket, skenbar a. Utom a. mellan fasta kroppar (vid målning, limning, lödning etc.) förekommer sådan mellan gaser och fasta kroppar ävensom mellan vätskor och fasta kroppar. Se Molekyl och K a p i 11 a r i t et. A.L-dh. Adhesionsprocess, jur., handläggningen av den civila påföljden av en brottslig gärning, sker i samma process som handläggningen av själva brottmålet. Skadeståndsfrågan anslutes till och behandlas samtidigt med straffrågan. G.W-m. Ad hono'rem (lat.), för ärans skull; till ära (för någon). Adhäre'nser, se Adherenser. Adiaba't, en kurva, som anger sambandet mellan tryck och volym vid en adiabatisk till-ståndsändring; se Adiabatisk. Adiaba'tisk kallas den tillståndsändring hos en kropp, då dess volym och tryck ändras, utan att värme tillföres kroppen från omgivningen el. avges till denna. En dylik tillståndsändring benämnes även isentropisk. Adiabatisk utvidgning av en gasmassa under övervinnande av ett yttre tryck orsakar en avkvi-nmg av gasen, vilket förklarar kondensatio-nen av vattenångan i en uppåtstigande lurt-massa, molnbildning. En adiabatisk samman pressning av en gas har till följd en uppvärmning av gasen. Exempel på dylik adiabatisk kompression har man i pneumatiska elddonet (se Elddon). A.L-dh. Adiadokokinesis [-ki'-], viktigt kliniskt symtom framför allt vid lillhjärnssjukdomar, vilket består i bristande förmåga att hastigt utföra på varandra följande motsatta rörelser, framför allt vid underarmens pro- och supina-tionsrörelser (se Pronation och S u p i n a-tion). D.H-hl. Adiafa'n (grek, nekande a och diafane's, genomskinlig), ogenomskinlig. Adia'fora (grek, nekande a och diafe'rein, vara olika), sing. adia'foron, i grekisk etik beteckning för sedligt likgiltiga ting el. handlingar. Frågan huruvida överhuvud a. funnes och om t.ex. rikedom och ära, skönhet, hälsa och liv vore att föra dit, bejakades av stoikerna (se Stoicism), bestreds däremot av Epikuros (se denne). I luterska kyrkan uppstod 1548 den s.k. adiaforis tiska striden, då Melanchthon i Leipziger-interim förklarade vissa katolska kultbruk för a. och ansåg, att de av luteranerna kunde medgivas. De stränga luteranerna opponerade häftigt, ledda av Flacius (se denne). På 1700-talet uppstod en liknande strid mellan pietisterna, som fördömde alla världsliga nöjen, och ortodoxiens målsmän, som förklarade dessa nöjen för a. [A-f N.;S.N.] Adia'ntum, ormbunkssläkte, se Venus-h å r. Adiaterma'n el. a t e r m a'n, som ej genomsläpper värmestrålar. Se Absorption. A'dickes, E r i c h, tysk filosof (1866—1928), efter Chr. Sigwart prof, i filosofi i Tübingen 1904. A:s’ filosofiska ståndpunkt kan betecknas som en av starka realistiska förbehåll tyglad kantianism. Bland hans skrifter märkas: ”Kants Systematik als systembildender Faktor” (1887), ”Kant contra Haeckel” (1901, 2 Aufl. 1906) samt stridsskriften ”Kant und die Als-Ob-Philosophie” (1927). Sin egentliga betydelse äger dock A. ss. Kantfilolog; han har i preussiska vetenskapsakademiens stora Kantupplaga utgivit ”Kants handschriftlicher Nach-lass” (3 bd, 1911—14) samt i ”Kantstudien” (Erg.heft 50) ”Kants Opus postumum darge-stellt und beurteilt” (1920). — Litt: ”Die deut-sche Philosophie der Gegenwart in Selbstdar-stellungen”, bd 2 (1921). A-f N. A die (lat.), från (bestämd) dag. Adiöe [a'dije], tyska E t s c h, flod i n. Italien: UDnrinner vid Reschen Scheideck 1,586 m.ö.h. strax s. om den nunkt. där italienska, scnweizisKa ocn osiernkisKa granserna mötas; genomflyter Vintschgaudalen åt ö. till Merano — 189 — — 190 —