ADLERCREUTZ men. Han gav det på skämt bildade förbundet en allvarlig riktning, arbetade med trofasthet, målmedvetenhet och grundlighet för programmets fullföljande och var förbundets ständige sekreterare, ”skriftvårdare” och sammanhållande kraft. A. var även flitig medarbetare i göternas tidskrift ”Iduna” under sign. -R- och skrev där om fornlämningar och fornnordisk geografi, även dikter. A. översatte Eddan (efter Nyerups danska tolkning, 1811) och Oehlen-schlägers ”Waulundurs saga” (1812) samt sysslade även med dialekt-, namn- och historieforskning. — Litt.: F. Böök, ”Minnesteckning över J. A.” (i ”Svenska akad:s handlingar”, 38, 1927). C.V.J. Adlercreutz [-kröjts], adl. ätt, härstammande från räntmästaren Tomas Teuterström, adl. 1700. Dennes sonsons son, A. 1), erhöll 1808 jämte sina söner friherrl. värdighet med succession för äldste sonen i varje ättegren och blev 1814 greve i enlighet med R. F. § 37, d.v.s. med grevevärdigheten likaledes förbehållen äldste sonen i varje ättegren. G.Cqt. 1) C a r 1 J o h a n A., härförare och statsman (27/4 1 7 5 7—21/s 1 8 1 5), f. i Borgå s:n i Finland, inträdde i krigstjänst 1770, utmärkte sig under ryska kriget 1788—90 och blev major 1789. A:s namn är framför allt knutet till kriget i Finland 1808—09; nyare forskning bedömer emellertid ganska kritiskt hans åtgöranden. Kunskaparväsendet, som A. en tid hade hand om, fungerade sålunda dåligt, och man fick oriktiga föreställningar om ryssarnas styrka, vilket påskyndade reträtten. I april 1808 blev A. generaladjutant hos överbefälhavaren Kling-spor. A. gav kort därefter order att vid Sii-kajoki anfalla ryssarna, och en seger vanns. Den utnyttjades dock ej av A., utan återtåget fortsattes mot Uleåborg. Inom kort planerade dock A. de anfall mot ryssarna, som ledde till segern vid Revolaks. Under den därpå följande framryckningen vann hären i juli och augusti under A:s ledning segrarna vid Lappo och Alavo, men han utnyttjade ej framgångarna, brydde sig ej ens om att förfölja. Den sedan åter anträdda reträtten skedde i överensstämmelse med hans åsikt. Slaget vid Oravais, som började som en seger, blev ett nederlag närmast till följd av A:s okloka åtgöranden. Efter Finlands utrymmande kom A. till Stockholm i början av 1809. Han höll sig länge reserverad emot försöken att indraga honom i [ lanerna på Gustav IV Adolfs avsättning. Först sedan Adlersparre höjt upprorsfanan i Värmland och konungen beslutat resa till södra armén, ingrep A. och ledde fängslandet av konungen på slottet den 13 mars. A. blev medlem av den provisoriska regeringen, där han kom i skarp motsats till Adlersparre. Han önskade först, att prins Gustav skulle bli sin fars efterträdare, och när detta icke lyckades, att han skulle bli utsedd till tronföljare. A. blev statsråd 1810, greve 1814, var anhängare av närmandet till Ryssland och 1812 års politik. A. var chef för nordarméns generalstab under fälttåget i Tyskland 1813 och deltog i slaget vid Leipzig, även chef för generalstaben under fälttåget i Norge 1814. Samarbetet mellan Karl Johan och A. var ej utan svårigheter, delvis emedan A. ej kunde tala franska. Riksdagen gav 1809 honom och hans efterkommande Läckö kungsgård på 50 år. — Litt.: G. Rein, ”Karl Johan A.” (1—2, 1925—27). S.S. 2) Axel Gustaf A., den föregåendes brorson, ämbetsman och politiker (1821—80), assessor i Svea hovrätt 1853, revisionssekreterare 1857, justitieråd 1860, president i Göta hovrätt 1868, chef för Civildep. s.å., justitiestatsminister 1870—74, landshövding i Malmöhus län 1874. Då Karl XV 1868 utsåg A. till civilminister, skedde det i främsta rummet på gr. av hans förtjänster som dugande ämbetsman, och som justitiestatsminister efter Louis De Geer kom han till en början att intaga snarare en formell än en politisk ledareställning inom konseljen. Med anledning av tidsförhållandena gjorde regeringen 1871, dels vid den lagtima, dels vid en urtima riksdag, försök att bringa den segslitna försvarsfrågan i hamn, men dess för — 199 — — 200 —