ADLERGRUND svarspolitik strandade på A. K:s motstånd. Ministären med A. i spetsen begärde nu sitt avsked, men måste kvarstan-na, då det visade sig omöjligt hopbringa en ny konselj. När emellertid F. K. 1874 avslog den av A. framlagda propositionen om ändring av R. F. § 80, vilken av såg att åt den blivande härorganisationen tillförsäkra samma grundlagshelgd, som indelningsverket haft, begärde han ånyo och erhöll nu sitt avsked samt utnämndes samtidigt till landshövding i Malmöhus län. Som riksdagsman i A. K. 1877—80 gjorde han åtskilliga uppseendeväckande angrepp på regeringen, vilka enl. De Geers uppgift höllo på att kosta honom hans plats som konungens förtroendeman; han ansågs f.ö. som en av ledarna för den mot lantmannapartiet kämpande ”intelligensen”. Vid A:s död vitsordades enstämmigt av pressen hans redbara manlighet och framhölls, att med honom den tilltänkte chefen för en eventuell konservativ ministär ryckts bort. A. hade förutom sina politiska även starkt religiösa intressen, deltog i stiftandet av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och var under ett årtionde dess ordf. — Litt.: H. Scheffer, ”Axel A.” (1921). G.Cqt. 3) Axel Johan Patrick A., den föregåendes son, diplomat (f. 4/io 1871), jur. kand, i Uppsala 1896, ledamot av internationella domstolarna i Egypten 1907—17, kansliråd i Utrikes-dep. 1917, minister-resident 1919, envoyé i Bern 1921, i Haag sedan 1922, delegerad vid fredskon-ferensen i Lausanne dec. 1922. G.Cqt. Adlerfelt, adl. ätt, härstammande från Finland. Hovkamreraren Carl Johansson adlades med namnet A. 1693; hans son, A. 2), blev frih. 1720. Den friherrl. ätten utdog 1769, den adl. 1808. G.Cqt. 1) Gustaf A., militär, historisk förf. (1671 —1709), gjorde vidsträckta utländska resor 1696—1700, hovjunkare hos Karl XII 1700, åtföljde högkvarteret 1701—09, stupade vid Pol- tava. A. förde ända från ankomsten till armén en journal över krigshändelserna, vilken genom konungens order, att A. skulle få del av inkomna rapporter etc., fick en officiös karaktär. Den är en av de viktigaste källorna till Sveriges krigshistoria 1700—09. En tysk övers., sannolikt av A:s hustru, och censurerad i kansliet, utkom anonymt 1707 under titeln ”War-haffter Entwurff der Krieges-Thaten Carls XII”. Senare utgav A:s son under titeln ”Histoire militaire de Charles XII” journalen med en del smärre ändringar och tillägg på franska (Amsterdam 1740, övers, till tyska och engelska). Originalmanuskriptet utgavs först 1919 av S. E. Bring under titeln ”Karl Xll:s krigsföretag 1700—1706”. P.S. 2) Per A., den föregåendes bror, krigare, diplomat och politiker (1680—1743), volontär vid Livgardet 1700, deltog vid detta under avancemang till kapten i alla Karl XII:s fälttåg till 1709, överste 1712, generalmajor 1719, minister i Köpenhamn 1720—425, riks- och kansliråd 1739. A. var som officer tapper men självrådig, som diplomat föga märklig. Som politiker stod han först det holsteinska partiet nära, slöt sig sedan till hattpartiet och hörde till dettas mest krigslystna medlemmar. Genom sitt inflytande på officerarna bidrog han till partiets seger 1738 och blev därför riksråd men hade föga inflytande. Vid dalupproret 1743 blev A., som jämte Rosen förde befälet över trupperna, dödligt sårad. P.S. 3) Carl Maximilian Emanuel Johan A., son till A. 1), holstein-gottorpsk ämbetsman (1706—47). A. utgav 1740 med obetydliga ändringar och tillägg faderns journal över Karl XII:s krig, men förverkligade aldrig sina planer att fortsätta arbetet. Utdrag ur hans anteckningar om sin vistelse i Sverige 1720—23 hava publicerats i ”Hist. tidskr.” 1893. P.S. 4) C a r 1 A., son till A. 2), militär och ämbetsman (1719—69). Efter att ha deltagit i finska kriget 1741—42, österrikiska tronföljdskriget som marskalkens av Sachsen adjutant 1744 och slutl. pommerska kriget blev A. 1760 generalmajor i armén. Sedan 1764 landshövding i Malmöhus län, verkade han under sin korta ämbetstid med påfallande energi för förbättringar av bl.a. vägväsendet, fattigvården och folkundervisningen. G.Cqt. Adlergebirge [-gabi'rgo] el. B ö h m e r K a m m, en del av Sudeterna på gränsen mellan Böhmen och Schlesien. A. är en bred, skogklädd rygg, vars högsta punkt, Deschneyer Koppe, är 1,114 m. M.P. Adlergrund, grund ung. mitt emellan öarna Rügen och Bornholm på s.v. delen av Rönne Bank; minsta djup 5,i—6 m. — 201 — — 202 —