ADLER SALVIUS Adler Salvius, Johan, före adlandet S a 1-v i u s, statsman (1590—24/s 1652), son till stads-skrivaren i Strängnäs Peder Hansen, bördig från Boteå i Ångermanland. Efter studier i Strängnäs och Uppsala reste S. 1612 utrikes, studerade vid olika univ., förvärvade magistergraden i Helmstedt 1614, läste därefter medicin och blev slutl. 1619 jur. d:r i Valence. Att S. övergick från medicinen till juridiken berodde otvivelaktigt på att behovet av juridiskt skolade krafter syntes komma att bli mycket stort inom den i stark utveckling stadda svenska förvaltningen. Det skulle snart visa sig, att han valt sin levnadsbana klokt; redan innan han nått befordran, förstod han därjämte att trygga sin ekonomi, i det han 1620 gifte sig med den rike guldsmeden Lorens Hartmans änka Margareta Pedersdotter, trettio år äldre än han. — Gustav Adolf visade S. mycken bevågenhet vid hans hemkomst, sände honom 1621 till det nyanlagda Göteborg för att ordna förhållandena där, gav honom s.å. en plats som assessor i hovrätten och sände honom 1622—25 årl. på viktiga beskickningar (till Danmark och Nordtyskland). 1624 övergick S. som statssekreterare i kansliets tjänst och följde 1625—28 konungen på fälttågen mot polackerna. 1629 upphöjdes han i adl. stånd med namnet A. S. En större verksamhet öppnade sig för honom genom Sveriges inblandning i trettioåriga kriget. Han tillhörde den legation, som i början av år 1629 av Gustav Adolf sändes till fredskongressen i Lübeck men avvisades från denna. Sedan konungen gått över till Tyskland, fick A. S. den självständiga och viktiga uppgiften att i n.v. Tyskland verka för hansestädernas och de protestantiska furstarnas anslutning till Sverige. Trots hans bemödanden kunde till en början föga uträttas, men segern vid Breitenfeld skapade gynnsammare förutsättningar för hans verksamhet. Även om Pappenheims framgångsrika krigföring och den oro, som först konungens vittutseende planer och sedan hans död väckte, utgjorde lika många hinder för genomförandet av hans uppgift, lyckades han skapa ett kontributions-system för krigets dagliga behov. Som kulmen av hans verksamhet i Nordvästtyskland framstår i viss mån kretsdagen i Halberstadt 1634, vilken han bevistade vid Axel Oxenstiernas sida. Här beslöto ständerna i det område, där han så länge företrätt Sveriges intressen, att uppsätta en stark krigsmakt under svensk överledning och förklarade sig i princip villiga att biträda Heilbronnförbundet — beslut, vilkas reella betydelse visserligen på grund av motgångarna på huvudkrigsskådeplatsen icke kom att motsvara, vad de syntes lova. Någon tid därefter fick A. S. återvända till Sverige, där han befordrades till hovkansler och sekret råd (1634). Han kom nu att bära huvudbördan av kansliets arbete och spelade därjämte en viktig roll vid utbyggandet av förvaltningsorganisationen på grundvalen av 1634 års regeringsform samt lämnade dessutom regeringen gott bistånd även i den egentliga politiken. En självständigare verksamhet väntade honom dock. Då Axel Oxenstierna efter Heilbronnför-bundets upplösning skulle återvända till Sverige, sändes A. S. 1636 till Tyskland för att biträda rikskanslerns efterträdare som general-legat i Tyskland, den sjuklige Sten Bielke, i de diplomatiska ärendena. Efter Bielkes död 1638 blev han ensam ledare av dessa och skötte med mästerskap de invecklade förhandlingarna. Det gällde att i det längsta hålla vägen öppen både till separatfred med kejsaren och till förbund med Frankrike och allmän fred för att vid ovissheten om det slutliga valet låta tävlan om Sverige uppdriva dess fördelar. Viktiga resultat av A. S:s’ verksamhet voro fördragen med Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den allmänna fredskongressen 1641. Genom att ställa Axel Oxenstiernas son Johan vid A. S:s’ sida gav emellertid regeringen upphov till en rivalitet, som ej kunde undgå att inverka på förhandlingarna. Medan Oxenstiernorna styvt höllo på Sveriges anspråk, gjorde sig A. S. till redskap för drottningens strävan att genom foglighet underlätta en överenskommelse. A. S:s’ ställning vid kongressen var lysande. Det var han, som 1647 formulerade den överenskommelse mellan Sverige och Brandenburg, som i det väsentliga avgjorde den pommerska frågan; hans förtrogenhet med Tyska rikets invecklade förhållanden tillförsäkrade honom en ledande roll vid ordnandet av dess inre angelägenheter, och han firade slutligen sin största diplomatiska triumf, då ständerna och Frankrike under hans bemedling på kort tid lyckades uppnå enighet (1648). Genom sin anslutning till drottningens politik hade A. S. förvärvat hennes stora bevågenhet. Då han därjämte kom i tillfälle att bevisa henne finansiella tjänster, kände hon sig stå i en tacksamhetsskuld till honom, som hon avbördade genom att trots de högadliga råds — 203 — — 204 —