ADLERSPARRE herrarnas motstånd genomdriva hans utnämning till riksråd 1648. 1650 återvände A.S. till Sverige med ratifikationen av den westfaliska freden och upphöjdes 1651 i friherrligt stånd. Hans höga ämbete, hans osedvanliga förtjänster, drottningens särskilda förtroende och hans stora rikedom tillförsäkrade honom nu en lysande ställning, som han synes ha undvikit att äventyra genom ett alltför prononcerat partitagande i motsättningarna inom de styrande kretsarna. Än en gång erhöll han ett hedrande uppdrag, då han 1651 sändes till fredskongressen med Polen i Lübeck och samtidigt betroddes med förbundsunderhandlingar med den franske medlaren. Något resultat uppnåddes dock ej, och då A. S. 1652 efter ett besök i hemlandet stod i begrepp att ånyo avresa till kongressen, bortrycktes han av en ”hetsig feber”. Han ligger begravd i Storkyrkan, där hans änka låtit uppsätta ett präktigt epitafium över honom. Vid sidan av de diplomatiska värv, som ovan skildrats, hade A. S. under hela sin långa verksamhet i Tyskland att fylla en mångfald uppgifter av administrativ och finansiell art. Han ställde därvid redoboget sin egen kredit till förfogande men fann samtidigt tack vare sin förmögenhet och de stora summor, som gingo genom hans händer, tillfälle att utöva en bankirverksamhet, vilken otvivelaktigt var mycket vinstgivande. Någon anledning att antaga, att han otillbörligt tillgodosett sina intressen på kronans bekostnad, finnes emellertid ej. A. S. är otvivelaktigt en av de skickligaste diplomater, vårt land ägt. Därjämte var han en administrativ kapacitet av hög rang. Hans vilja saknade emellertid den kraft och fasthet, hans övertygelse den värme, som ensamma kunde ha gjort honom till en verkligt ledande Detalj av Adler Salvius’ gravvård i Storkyrkan, Stockholm. statsman. I intrigens konst var han en mästare, och han glömde ej gärna sin egen fördel el. sin väl stora fåfänga. Den sistnämnda egenskapen förenade han med en undfallenhet i det yttre framträdandet, som ännu på samhällets höjder utgjorde en påminnelse om att han dock var en uppkomling. Oaktat dylika mindre sympatiska drag ha emellertid icke ens hans motståndare frånkänt honom ”goda kvaliteter, goda merita in rem publicam och en god intention”. A. S:s’ stora insatser i samtidens historia ha gjort, att hans namn möter i så gott som varje arbete, som ingående sysslar med denna. Viktiga sidor av hans verksamhet behandlas i olika skrifter av N. Ahnlund, B. Boèthius (även om hans härstamning och studier, ”Person-hist. tidskr.”, 1915, och om hans efterlämnade papper, ”Meddelanden från svenska riksarkivet”, N. F., Ser. I, 1914), J. Kretschmar och C. T. Odhner. B.B-s. Adlersparre, adl. ätt, härstammande från överstelöjtnanten Christoffer Christof-f e r s s o n, adl. 1757. Dennes son, A. 2), erhöll 1809 friherrl. värdighet enl. 37 § R. F. och blev 1816 greve enl. samma §, d.v.s. med grevevärdigheten förbehållen äldste sonen i varje ättegren. B.Sj. 1) C a r 1 A., arkivman och urkundsutgivare (1752—1825). A. ägnade största delen av sitt liv åt Riksarkivets tjänst och var under titeln arkivsekreterare dess chef 1795—1822; trots obestridliga förtjänster förmådde han på gr. av arkivets vanskliga yttre förhållanden och myndigheternas bristande intresse icke uträtta något väsentligt för dess uppryckning. A. utgav en omsorgsfullt redigerad publikation av handlingar från 1500- och 1600-talen, ”Historiska samlingar” (5 bd, 1793—1822). G.Cqt. 2) G e o r g A., den föregåendes bror, greve, militär, politiker och skriftställare (28/s 1760— 23/» 1835), stabsryttmästare vid Livreg. till häst, deltog i kriget mot Ryssland 1790, blev tillfångatagen men återkom ur fångenskapen s.å., avsked ur armén 1794, erhöll återinträde i militärtjänst 1808, befälhavare för värmländska fördelningen av v. armén 7/s 1809, efter stats-välvningen medlem av regeringskonseljen 2#/s, statsråd ®/6, generaladjutant och överste i armén 29/b, allt s.å., avsked från statsrådsämbetet 1810, landshövding i Skaraborgs län s.å., generalmajor 1812, en av rikets herrar 1817, avsked från landshövdingeämbetet 1824, ägde och brukade Gustafsvik nära Kristinehamn. A. ägnade sig efter sitt avsked ur krigstjänsten 1794 huvudsaki. åt litterära sysselsättningar. 1795 började han utgiva en periodisk skrift, ”Läsning för landtmän”, som från år — 205 — — 206 —