ADOLF FREDRIK Adolf Fredrik, konung av Sverige (14/s 1710 n. st—12/a 1771), son till furstbiskopen av Lübeck Kristian August och Albertine Friedrike av Baden-Durlach. På fädernet nära befryn-dad med Sveriges konungahus — A. F:s farbror var hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp, Karl XII:s svåger — stammade A. F. på mödernet från Vasaätten; hans mor var dottersons dotter av Karl IX :s dotter Katarina. Furstbiskop av Lübeck 1727, sedan 1739 förmyndare för hertig Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp och administratör av hertigdö-mena under dennes minderårighet, hade A. F. icke spelat någon mera betydande politisk roll, då helt plötsligt en gynnsam konjunktur 1743 gjorde honom till svensk tronföljare (se Sverige, historia). 1745 upphörde hans regent-skap i Holstein, och 1750 nedlade han furst-biskopsvärdigheten, efter att redan i okt. 1743 ha överflyttat till sitt nya hemland. Vid sökandet efter en lämplig gemål åt A. F. föllo tankarna först på en dansk prinsessa, men Kristian VI avböjde anbudet; i stället träffades i samförstånd med Fredrik II av Preussen avtal om en förbindelse med dennes syster Lovisa Ulrika, och 18/s 1744 firades bilägret på Drottningholm. Intellektuellt sin gemål vida överlägsen, var det kronprinsessan, som blev den bestämmande, när det för det unga hovet gällde att ta ståndpunkt till de partimotsatser, som söndrade Sveriges ledande kretsar. Hennes franska bildning och hennes brors samverkan med Frankrike och Österrike gjorde ett samgående med hattarna naturligt, och medan A. F. alltmer drogs över till det parti, som motarbetat hans val, försämrades i motsvarande grad hans förhållande till kejsarinnan Elisabet. Kronprinsparet mötte emellertid idel besvikelser av sin förbindelse med hattpartiet; alla Lovisa Ulrikas ärelystna planer på maktutvidgning motades, och 1749 tvangs A. F. att för sig och sina ättlingar, när en gång det hertigliga Holstein genom arv till-fölle dem, medgiva utbyte av Holstein emot grevskapen Oldenburg och Delmenhorst med samtidigt frånträdande av alla anspråk på Sles-vig. Efter A. F:s tronbestigning 1751 försämrades ytterligare förhållandet mellan hovet, kring vilket nu ett nytt litet parti, det s.k. hovpartiet, bildats, och hattarna, och häftiga fejder utkämpades kring kungaparets försök att utvidga sin makt. När vid 1755/56 års riksdag både A. F. och rådet hänskjutit striden till ständerna, ställde dessa sig helt på rådets sida, detta fick medgivande att, när konungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja en kunglig namnstämpel, och A. F. fick lida den ena förödmjukelsen efter den andra; hovpartiets misslyckade revolutionsförsök i juni 1756 ändade med att för A. F. upplästes en ständer-skrivelse av innehåll att, om han fortsatte i sitt förra uppsåt, han skulle skiljas från kronan. Hovpartiets försök under den fortsatta partikampen att göra något för höjande av kungamaktens prestige misslyckades likaledes. Efter en kortvarig allians med de uppåtsträvande yngre mössorna närmade sig hovet ånyo det 1765 slagna hattpartiet, och det var i samförstånd med dettas ledande män, som A. F. 15/i2 1768 för att framtvinga en riksdag skred till den uppseendeväckande kraftåtgärden att nedlägga regeringen; sedan landet i sex dagar varit utan regent, måste rådet ge vika, och A. F. återtog styrelsen, utan att dock varken nu el. efter mössregeringens störtande uppnå någon maktutvidgning för egen del. 12/a 1771 träffades A. F. av ett slaganfall och avled efter några minuter. Malmström har karakteriserat A. F. under hans ungdomsperiod med orden: ”osjälvständig, lätt styrd av gunstlingar, klen hushållare, med insikter och förmåga, som icke höjde sig över soldatexercis och krigsväsendets småsaker”. Att A. F. med sådana egenskaper blivit Sveriges kanske mest missaktade regent, är icke underligt, allra helst som hans regeringstid onekligen ställde mer än vanligt höga krav på monarkens goda omdöme och personliga auktoritet. Oförmögen att själv bedöma personer och förhållanden lät han sig medgörligt — 215 — — 216 —