ADVENTI VBILDNING AR denne); dess medlemmar kallades därför även m i 11 e r i t e r. A. ha splittrats i flera grupper, av vilka sjundedag s-a dventisterna (även kallade sabbatarier) äro de enda, som fått betydelse utanför Amerika. Deras hu-vuddogm är helighållandet av den judiska sabbaten i st.f söndagen. Det viktigaste namnet i deras historia är profetissan Ellen White (se denna). De driva även propaganda för ett naturenligt levnadssätt och sjukdomars botande med naturliga medel; Skodsborgs sanatorium i Danmark står under deras ledning; där finns också en skandinavisk missionsskola. I Sverige driva de sin medicinska propaganda bl.a. vid Hultafors sanatorium och vid Nyhyttans badanstalt, Järnboås. I Sverige utgivas tidskrifterna ”Tidens tecken”, ”Missionären. Tidskrift för sjundedagsadventistsamf. i Sveri- Adventivbildningar hos ängskrasse. ge” o.a. Litt.: M. Neiiendam, ”Frikirker og Sekter” (1927). S.N. Adventi'vbildningar, bot., knoppar och skott, som bildas av rötter (åkertistel, gulsporre) och blad (ängskrasse) ävensom å stammar, om de utveckla sig på andra ställen än i dessas spets eller bladveck. Dylika bildningar uppkomma ofta till följd av skada och särsk. hos äldre träd å den efter stammens fällande kvarstående stocken. Adventivrötter bildas å blad (ängskrasse) el. stammar (t.ex. avskurna grenar av vide och vinbärsbuske). O.Gz. Adventi'vväxter, från främmande florområden tillfälligtvis inkommande arter. Flertalet a. uppträda på upplagsplatser, kring fabriker, å järnvägsvallar och vid hamnar. Vårt lands adventivflora räknar flera hundra arter, av vilka dock endast några få ha vunnit medborgarrätt här, ss. rysskål (Bu'nias orienta'lis) från Ryssland, vårkorsört (Sene'cio verna'lis) från Tyskland, vattenpest (Elo'dea canade'nsis) från Amerika, m.fl. Dessutom ha även åtskilliga av våra kulturväxters parasitsvampar utifrån inkommit till vårt land. O.Gz. Adve'rb (lat. ad, till, och verbum, ord), språkv., biord, omständighetsord; oböjligt el. endast genom gradhöjning böjligt ord, som be stämmer annat ord i fråga om sätt el. omständighet. Huvudordet är vanl. ett verb (tala illa), ett adjektiv (illa sjuk) el. ett annat adverb (mycket illa). Men adverb kunna även bestämma substantiv (mannen där borta), pronomen (den här) och räkneord (två till). Om de svenska adverbens bildningssätt se F. Tamm, ”Om ändelser hos adverb” (1899). J.S. Adverbia'1, språkv., satsdel, som bestämmer en annan satsdel i fråga om sätt el. omständighet. Som a. brukas adverb samt substantiv med el. utan bestämning. Ex.: Veckan förut, Han är född på landet, Hon kom hit förra julen. J.S. Adversati'v (lat. adversati'vus, motsatt), språkv., betecknande motsats el. inskränkning; om motsättande konjunktur och satser. Se Konjunktion. Advoca'tus dia'boli (lat., ”djävulens advokat”), det populära namnet på den, som då katolska kyrkan genom kanonisation upptager nya helgon, har till uppgift att andraga det föreslagna helgonets brister. Det officiella namnet är promo’tor fi'dei. Detta bruk, som avser att förhindra, att någon därtill ovärdig blir kanoniserad, omnämnes först i början av 1500-talet; av påven Sixtus V blev det 1587 infogat som en legal del av kanonisationspro-cessen. Motparten, som skötte ifrågavarande helgons försvar och vars officiella namn var procura'tor, fick den motsvarande populära benämningen advocatus Dei, ”Guds advokat”. I överförd bemärkelse kallas den som talar i orätt sak för a. d. S.N. Advoca'tus eccle'siæ (lat.), kyrkofogde; så kallades under medeltiden en lekman, som fått i uppdrag att beskydda kyrkliga inrättningar; i rättstvister var han ”kyrkans sakförare”, anförde de krigare, som det ålåg kyrkan att uppställa, och hade i tider, då statsmakten och den kyrkliga ledningen voro svaga, en vidsträckt befogenhet. ’ S.N. Advoce'ra, fungera som advokat; genom juridiska el. retoriska knep skaffa sig rätt i en sak. Advoka't (lat. advoca'tus, tillkallad; ytterst samma ord som de likaledes lånade fogat och fogde), jur., person, som efter särskild juridisk utbildning yrkesmässigt tillhanda-går allmänheten med utförande av rättegångar. Titeln förbehålles numera den, som avlagt juridisk examen, medan andra personer, som yrkesmässigt utöva processuellt fullmäk-tigkall, benämnas sakförare. I den äldre romerska rätten skildes mellan advocatus, en lagkunnig person, som utan ersättning biträdde — 231 — — 232 —