AFRIKA och vidare danakilerna vid Röda havet samt Galla-folket i s. Abessinien. Sedan årtusenden har emellertid en ström av semiter flutit från Asien till Nordafrika. Redan tidigt invandrade sålunda fenicier och judar, under medeltiden dessutom araber. En del av de underkuvade hamiterna antog det arabiska språket, och så ha stora delar av Nordafrika blivit semitiska. I Egypten talas nu arabiska liksom i Tripolis, stora delar av Algeriet och i Marockos städer. I Abessinien talar större delen av befolkningen en semitisk dialekt. Den största delen av A:s befolkning el. i runt tal 100 mill. hör till negerrasen. Den är kraftigt byggd och av alla raser bäst anpassad till att leva och arbeta i tropiskt klimat, även om detta är fuktigt. Renast torde den vara utbildad vid Sudanneger som gatumusikant i Tunis. övre Guinea-kusten. Liksom den vita rasen kan den uppdelas i underraser, som dock äro svåra att antropologiskt särskilja på grund av blandningar mellan dem inbördes och med andra raser. Med hänsyn till språket indelar man däremot negrerna lättare, näml, i Sudan- och Bantufolk. De förra bebo icke blott Sudan utan även Guineakustens n. del och nå längre i ö. till en från Nigers mynning till Albertsjön löpande väst-östlig linje. Längst i ö. nå Sudan-folken Abessiniska höglandets västsluttning. I n. bildas gränsen mot den vita rasen av biandfolk. Till dem hör Tibbu-stammen i Tibesti och Borku. De tala ett Sudanspråk, men ehuru deras hudfärg är svart, anger deras yttre i övrigt, att de äro avkomlingar av den gamla etiopiska, d.v.s. hamitiska rasen. — Även Man-dingo-folket i v. Sudan och Sonrhai ö. om Nigers mellersta lopp visa hamitiska drag liksom i ö. Sudan Schilluk-stammarna. I centrala och ö. Sudan är befolkningens stora massa av negroid typ, men överklassen är semitisk och talar arabiska. Detta gäller framför allt inbyggarna i rikena Wadai, Darfur och Kordofan. — Bantu-negrerna är det folkslag, som bebor den största arealen i A., näml, allra största delen av världsdelen s. om Sudan. De äro smärtare, med ovalare ansiktsform än hos Sudan-negrerna, möjligen beroende på tidig hamitisk inblandning. V. om Victoriasjön härskar en hamitisk överklass över befolkningens av Bantu-negrer bestående huvudmassa. Äkta Bantu-folk äro Lunda-negrerna, kaffrerna och hereros. — Inströdda mellan negrerna leva små folkspillror av A:s urspr. befolkning. Dessa dvärgfolk hava gulbrun hudfärg och leva i Kongos savann- och regnskogsområden. De synas ha antagit de kringboende negerfolkens språk. Detta är däremot icke fallet med dvärgrasens representanter i Sydafrika, buschmännen. De bebo ett långsmalt område från Ngami-sjön genom Kalahari ned till Kaplandet. De i samma trakter boende hottentotterna likna i fysiskt hänseende de förra men äro av normal storlek. De tala ett efter all sannolikhet med buschmännens besläktat språk med vissa konstitutiva olikheter, som, åtminstone skenbart, erinra om de hamitiska språken. Madagaskars v. hälft bebos av sakalaverna, ett negerfolk, som dock numera talar samma språk som Hova-folket, invandrade malajer, som behärska öns ö. del.— Slutligen bebos A. även av indoeuro-péer, näml, längst i n. (Algeriet, Tunisien och Marocko) och i s., där de holländska boerna träffas i Kaplandet, Oranjeområdet och Trans-vaal. Numera dominerar dock det engelska elementet härstädes. J.F. Fornlämningar. Ur arkeologisk synpunkt kan man uppdela den afrikanska kontinenten i tvenne vitt skilda zoner, dels en nordlig, som omfattar Nordafrika ned till Guinea-kusten samt Kongobäckenet, dels en sydlig, området s. om Zambezi. De äldsta vittnesbörden om en begynnande, primitiv kultur i A. tillhöra en tid, då det afrikanska fastlandet var hemsökt av långvariga regnperioder; i Europa härskade samtidigt den sista istiden. Den ledande och nästan enda redskapsformen utgjordes av den s.k. handkilen, ett grovt tillslaget spetsverktyg av flinta el. kvartsit, som låg bekvämt i handen och var väl avpassat för arbeten av olika slag. Fornsaks-inventariet antyder, att under dessa den mänskliga utvecklingshistoriens allra äldsta skeden ett intimt samband rådde mellan de tidiga kulturerna i Europa och Afrika; detta erhåller säkerligen sin förklaring av det förhållandet, att Afrika på den tiden hade landförbindelse med de sydeuropeiska halvöarna. Denna epok av den paleolitiska stenåldern är väl representerad inom stora delar av nordligaste Afrika. Från Algeriet och Egypten äro fynden särskilt tal — 283 — — 284 —