AFRIKA rika, och i sistnämnda land hittas vanligen flin-torna liggande i öppen dag uppe på ökenplatåerna. Av så mycket större intresse är det emellertid, att de typologiskt allra tidigaste red-skapsformerna även möta s. om Zambezi, medan däremot de mellanliggande delarna av kontinenten ännu icke lämnat några fynd från denna tid. Bl.a. vid Ternifine i provinsen Oran (Algeriet) har man i en sandkulle stött på en ganska ansenlig fyndplats från den s.k. Chel-léenperioden (se Chelléen). Förutom en mängd föremål av flinta och kvartsit ha här grävts fram benrester av numera helt utdöda djurarter, t.ex. E'lephas atla'nticus. Med senare delen av äldre stenåldern synes för Nordafrikas vidkommande så småningom inträda ett så gott som fullständigt avbrott i samhörigheten med det europeiska kulturområdet. Man har förklarat detta så, att medan Europa gick en köldperiod till mötes, söderut en avsevärd temperaturförbättring inträdde, och de skilda klimatiska förhållandena skapade skilda kulturutvecklingar. I Nordafrika utbildades en i flera avseenden egenartad kultur, efter fyndorten Gafsa, det romerska Capsa, kallad C a p s i e n; denna saknar visserligen ej beröringspunkter med den s.k. Aurignacienkultu-ren i Västeuropa (se A u r i g n a c i e n), men tyckes däremot ej ha något gemensamt med de följande europeiska epokerna inom paleolitisk tid. Perioderna karakteriseras framför allt av en i det närmaste mikrolitisk industri, bestående av fint bearbetade, geometriska småflin-tor. Samtidigt är dock att märka, att de äldre redskapsformerna ingalunda äro helt försvunna utan fortfarande måste ha kommit till användning, enligt vad fynden angiva. — Capsien har sitt förnämsta utbredningsområde i Algeriet, Tunisien och Egypten men sprider sig vidare, dels österut till Palestina—Syrien, dels västerut till s.ö. Spanien. Boplatserna påträffas både i grottor och på öppna fältet, i senare fallet ofta i form av s.k. kökkenmöddingar, måltidsrester, bestående av skal av musslor och snäckor, som under tidernas lopp hopats på varandra. I en dylik skalbank har man funnit delar av ett människoskelett, tillhörande en ras, som visar påfallande avvikelser från de europeiska raserna under paleolitisk tid. — Sydafrika lämnar en i flera avseenden väsensskild bild av detta skede av den äldre stenåldern. Egendomligt nog kan man där tydligt spåra en ty-pologisk utveckling, som i det väsentliga överensstämmer med den västeuropeiska. Denna iakttagelse bör kanske sammanställas med fyndet från Broken Hill (se ovan sp. 281). Man har också med anledning härav framkastat den hypotesen, att långt efter det att neanderthalmän- niskan utdött i Europa, dess ättlingar fortlevat nere i s. Afrika. Med Capsien går den paleolitiska tiden till ända, och den yngre stenåldern inträder. Belysande äro följande fynd: i en del grottor i Oran ha omedelbart ovanför kulturlager från Capsien påträffats boplatslämningar, innehållande skärvor av lerkärl samt slipade yxor — typiska representanter för den närmast följande kulturepoken, den yngre stenåldern. Denna är spridd över vidsträckta områden icke allenast i n. och s. utan också i det inre av kontinenten. Ett anmärkningsvärt undantag bildar emellertid Egypten, som efter att från föregående perioder ha lämnat ett synnerligen rikt fornsaksma-terial nu är påfallande fattigt på fynd. Åtminstone delvis får dock denna lucka sin förklaring därav, att kännedomen om metallerna nådde länderna vid Nilen långt förr än det övriga Afrika. Egypten bryter sig också så småningom ut ur den nordafrikanska kulturkretsen, och här utbildas under en sen neolitisk tid, samtidigt med att koppar, guld och silver börja visa sig i fynden, en blomstrande flintindustri, som vad Dös, Algeriet. tekniken beträffar väl kan mäta sig med den skandinaviska stenålderskulturen, då denna stod på sin höjdpunkt. Perioden, som uppkallats efter fyndorten N a g a d a i övre Egypten, är känd framför allt genom ett stort antal gravar med ett sällsynt rikt gravgods. Gravarna utgöras av oansenliga gropar i sanden, där den döde vilar i hukande ställning och med händerna tryckta mot ansiktet. — Att för den afrikanska kontinentens vidkommande nå fram till någon som helst tidsbestämning för stenålderns slut är överhuvudtaget omöjligt. Här stranda alla försök att skapa ett generellt kronologiskt schema. Det är icke nog med att redskap från äldre paleolitisk tid uppträda tillsammans med typologiskt sena neolitiska flintor, man möter också den yngre stenålderns former i kulturlager från järnåldern. Sistnämnda förhållande pekar emellertid hän på en viktig faktor i Afrikas förhistoria: varken i n. el. s. kunna spåras några rester av en egentlig koppar- el. bronsålder (Egypten naturligtvis undantaget). Den första metall, som kom till allmän användning som råmaterial för redskap och vapen, var jär- — 285 — — 286 —