AFRIKA 1600-talet besöktes av missionärer, bl.a. Paez, som framträngde till Blå Nilens källor. Brué bereste v. Sudan 1697—1716 och berättas hava uppnått Timbuktu. Holländarna, som under århundradet började kolonisera i Sydafrika, varvid Kapstaden anlades 1652, riktade även forskningen. Dapper befor 1686 Kaplandet och kafferländerna; de kartor han efterlämnat betyga, att man redan då synes hava känt till, att stora sjöar skulle finnas i del inre. 1700-talets upptäcktsresor koncentrerades liksom tidigare till n. och s. Bruce bidrog till Abessiniens ytterligare utforskande 1769—72, Snellgrave reste i Dahomé 1719—32, Adanson i Sene-gambien 1749—53, Höst i Marocko 1760—68, Niebuhr 1761 i Egypten och Arabien. Viktiga nya upplysningar om n. Sahara medförde Hor-nemanns resor 1798—1800. I Kap forskade 1702 Kupt och Kolbe, 1772—75 Levaillanl och på 1770-talet de båda svenskarna Sparrman och Thunberg; Gordon och Pallerson uppiäckle 1777—78 Oranje-floden, Barrow resle i kafferländerna 1797—98 och Lichtenstein 1803—06 i Betsjuanaland. Stiftandet av ”African association”, vars arbetsuppgifter bl.a. sedermera övertogos av det 1830 bildade ”Geographical so-ciety” i London, medförde snart flera nya resultat. Niger- och Timbuktuproblemen tarvade sin lösning, vartill Mungo Parks resor i Nigerom-rådel 1795—1806 verkade särsk. eggande. Man fortsatte med iver att utforska Nordafrika, Sahara och Sudan, och snart strävade man att söka förbinda de gamla forskningsområdena i n. och s., vägen till lösandet av de stora hydrografiska problemen. 1822—24 genomkorsades Sahara och delar av mellersta Sudan av Oud-ney, Denham och Clapperton, varvid Tsadsjön upptäcktes och Niger nåddes. C:s tjänare Lander lyckades nå Nigers mynning 1830, och därmed kunde Nigerproblemet anses löst. Barlhs och Oberwegs resor för Sudans utforskande 1850—55 blevo av stor vetenskaplig betydelse, särsk. må nämnas B:s undersökning av Tsadsjön, hans halvårslånga uppehåll i Timbuktu, som 1826 nåtts av Laing från Tripolis och 1828 av Caillé från Sierra Leone, samt utforskandet av Nigers lopp mellan Sokoto och Timbuktu. Flodens källor nåddes 1879 av Zweifel och Mouslier. Senegals och Gambias hade redan 1818 upptäckts av Mollien. Hourst gjorde en resa längs hela Niger 1896, och 1907—09 uppmättes Tsadsjön av Tilho. Bland de talrika betydande forskarna inom Sudan- och ökenområdet må ytterligare nämnas Rohlfs, som 1866 nådde från Tripolis till Guineakusten, Lenz, som 1880 trängde från Marocko över Timbuktu till Senegal, och Matteucci, som 1880—81 genomkorsade Sudan från Suakin till Nigermynning- en. Büttikofer reste 1886—87 i Liberia, Binger for 1887—88 från övre Niger till Elfenbenskusten, Chevallier bedrev 1898—1910 forskningar i Franska Västafrika, v. Reichenbach 1910—11 i Sudan samt Arabiska och Libyska öknarna, Duveyrier bereste Algeriska Sahara 1859—61 och Olufsen Centralsahara 1922—23. Kamerun undersöktes 1859—62 av Burton och Mann, 1876 —79 av Grenfell och Coniber, på 1880-talet av svenskarna Knutsson och Valdau samt besöktes 1890—92 av svenskarna Sjösledt och Dusén. Ännu vid 1850-talets ingång väntade emellertid Nil-, Zambczi- och Kongoproblemen på sin lösning. Genom Napoleons expedition till Egypten 1798 hade intresset för Nilens utforskande åter väckts, liksom fransmännens erövring av Algeriet 1830 befordrade utforskandet av Nordafrika över huvud. 1821 hade sammanflödel mellan Vita och Blå Nilen nåtts av Caillard. Del var dock först genom utforskandet av de stora sjöarna i det ostafrikanska höglandet, som Nilens gåta slutligen löstes. 1858 nådde Burton och Speke Tanganyika, den senare året därpå Vic-toriasjön, som han då förklarade för Nilens huvudkälla. Det gällde därefter för honom att söka nå förbindelse med forskningarna från n. Under en senare expedition startad av Speke och Grant 1860 påträffades Nilen och följdes uppför till utträdet ur Victoriasjön. Snart därpå uppnåddes förbindelse vid Vila Nilen med Baker, som kom från n. mot s., fann Alberlsjön 1864 och gjorde en noggrannare bestämning av Nilens lopp. Problemet om Victoriasjön vore en enda sjö el. ett helt sjösystem löstes slutligen 1875 av Stanley, som 1876 fann Albert-Edvardsjön. Som avslutning på sjöforskningen kom 1894 Gölzens upptäckt av Kiwusjön. Schweinfurth, som 1863—94 reste i n.ö. A. och s. Arabien, förelog betydande botaniska och etnografiska forskningar. Han kom 1868—71 över vatlendelaren mellan Nilen och Kongo och fann Uèlle, övre loppet av Kongos biflod Ubangi. Eduard Schnilzer (Emin pascha) utforskade sedan 1877 områdena v. om övre Nilen, Junker 1877—88 samma trakter, Rohlfs oaserna vid Nilen 1872—73 och tillsammans med Slecker Kufra 1879. Nachtigall utforskade som den förste europé Tibesti och trängde över Kuka och Wadai till Nilen 1869—74. Zambeziflodens klarläggande är helt knutet till Livingstones namn. Sedan 1840 missionär i Sydafrika, upptäckte han Ngamisjön 1849 och började 1850 koncentrera sig som forskningsresande, fann 1850 Zuga, Ngamisjöns utlopp, nådde 1851 övre Zambezi och framträngde 1854 till Loanda på västkusten. Därifrån beslöt han återvända samma väg, upptäckte därvid Victo-riafallen 1855 och fullföljde sin färd 1856. Han — 291 — — 292 —