AFZELIUS Aftongi [-ångi'], med., försvårad talförmåga på gr. av kramp i tungmuskulaluren. Aftonrodnad, se Skymning. Aftonskola, vanl. namn på fortsättningsskola i stad, där undervisningen är förlagd till aftonen, ävensom tidigare på teknisk söndags- och aftonskola, i vilken undervisning meddelades företrädesvis åt i hantverk och industri anställda yngre personer. Jfr Fortsättningsskola och Teknisk yrkesskola. N.Lhl. Aftonstjärna, se Venus. Aftonstjärnor, växtart, tillhörande s t j ä r n-löksläktet (se d.o.). Aftonsång, en på sön- och helgdagar förekommande gudstjänst, som numera hålles på e.m. och i regel endast i städerna. Namnet är i så måtto oegentligt, som a. är en prediko-gudstjänst; historiskt hänger den dock samman med den katolska vespern, som var en sånggudstjänst. Jfr Vesper. S.N. Aftontidningen, daglig tidning i Stockholm, utgiven V12 1909—3% 1920. Tidningen företrädde först den radikala vänstern under ledning av K. V. Spångberg (se denne), övertogs i nov. 1912 av den jordreformintresserade tandläkaren K. Eländer, men blev redan i juni 1913 organ för anhängarna av totalförbudet med C. G. Ekman (se denne) som redaktör. T. Fogelqvist (se denne) återgav tidningen dess ursprungi. hållning. A., som under de första åren fick en icke obetydlig spridning men som under den förbudsvänliga ledningen gick tillbaka, åtnjöt ett speciellt intresse från allmänhetens sida under våren och sommaren 1910, då den kunde publicera en lång rad artiklar av August Strindberg i litterära, politiska, religiösa och sociala frågor, vilka framkallade en omfattande och häftig polemik (den s.k. Strindbergsstriden). H.E. Aftö's, med., karakteristisk inflammation av munslemhinnan, Stomati'tis aphto'sa, mest förekommande hos barn i tandsprickningsperio-den men även hos äldre. A. utmärkes av smärtsamma, gråvita till gula, från knappnålshuvudtill ärtstora fibrinösa beläggningar å munslemhinnan, omgivna av en rödaktig zon. Jfr S t o m a t i t. T.S-g. Afze'liaträ, kärnveden av ett till baljväxter-nas fam. (underfam. Cæsalpinoi'dece) hörande, på Seychellerna och i Polynesien förekommande träd, Afze'lia biju'ga. A. är hårt, tungt och av gulbrun till rödbrun färg samt användes som högt skattat möbelvirke, även benämnt Nya-Guinea-trä; begagnas av infödingarna till brobyggnader och skeppsbyggeri ss. ersättning för teakträ. O.Gz. Afzelius, släkt, härstammande från skatte-bonden Afze Larsson på Afzegården i Brodde-torps s:n, Västergötland. Från dennes son, komministern i Borgunda s:n Lars A. (1669— 1743), stammar den släktgren, till vilken hörde A. 4), 6) och 8). Dottern Kerstin, g.m. rust-hållaren Per Arvidsson i Broddetorp, var farmor till A. 1), 2) och 3), den senare adl. von A 1815 och hans ätt utdöd 1876, och blev genom en yngre son stammor även för den släktgren, till vilken höra A. 5), 7) och 9). Litt.: C Afzelius, ”Afze Larsson i Afzegården, Broddetorp och hans ättlingar” (1927). G.Cqt. 1) A d a m A., botanist och lärjunge till Linné (1750—1837), student i Uppsala 1768, docent i österländska språk 1777, botanices de-monstrator i Uppsala 1785 och prof, därstädes i ”materia medi-ca” 1812. A. företog utrikes resor och besökte bland andra länder Guineakusten, där han gjorde rika naturvetenskapliga samlingar. Av hans skrifter må nämnas en serie botaniska dis sertationer, ”De rosis suecanis” (1804—13), och Linnés av honom utg. självbiografi, ”Egenhändiga anteckningar af Carl Linnaeus om sig själf” (1823). O.Gz. 2) Johan (J a n) A., kemist (1753—1837), fil. mag. i Uppsala 1776, docent 1777, prof, i kemi 1784—1820; lärare i kemi för bl.a. Berzelius. A. är från sin tidigare Uppsalatid mest känd för sina undersökningar av myrsyrans kemi. Omkr. år 1809 skildrar en samtida honom på följande sätt: ”Känd för mycken skicklighet i sin vetenskap, men visar sig aldrig på den lärda vädjobanan. Är kinkig och underlig till humöret, merendels sombre (dyster), men kan även vara munter bland vänner. Han är ogift, men håller det läckraste bord i Uppsala”. E.M.P.W. 3) P e h r v o n A., läkare (1760—1843), student i Uppsala 1777, med. d:r 1785, kirurgie — 305 — — 306 —