AFZELIUS mag. 1799, prof, i praktisk och teoretisk medicin vid Uppsala univ. 1801—20, kvarstod som läkare vid Akad. sjukhuset till 1831, generalinspektör över arméns medicinalvård 1812. Ären 1784—86 företog A. en utländsk studieresa, varunder han i uppmärksammade brev till hemlandet spred kännedom om de rikliga rön han gjorde, särsk. i Edinburgh (bl.a. om ricinoljans värde som avföringsmedel). A:s* betydande organisationstalang togs tidigt i bruk, särsk. för ordnandet av den militära sjukvården. Ss. överdirektör för arméns medicinalverk 1789 ställdes han under pågående krig inför den krävande uppgiften att nyorganisera fältskärskåren. Som läkare och lärare åtnjöt A. stort anseende; han var sålunda kallad till Gustav III:s dödsbädd och blev livmedikus hos Karl XIV Johan. A. var föga lagd för teoretiska spekulationer, och hans medicinska författarskap är av täml. ringa omfång. S-m. 4) Anders Erik A., svensk-finländsk jurist (1779—1850), juris romani et patrii docens i Uppsala 1804, adjunkt 1807, led. i lagkommittén 1814—18, prof, i allmän och fäderneslandets lagfa-renhet i Äbo 1818. A., som under sin Uppsalatid tillhört den Höijerska Juntan (se d.o.) och på gr. av sitt skarpsinne och sin lärdom åtnjöt stort anseende, mottogs i Åbo med stora för hoppningar; genom sitt energiska och manliga ingripande i vissa akad. tvistigheter stötte han sig emellertid med de ledande, bl.a. med den ömtålige v. kanslern vid akad. J. F. Aminoff och tvangs redan 1822 att begära avsked. A. ägnade sig nu åt advokalverksamhet och juridiskt författarskap, men ådrog sig av icke fullt utredda grunder generalguvernören Zakrevskijs onåd, fängslades 1831 och fick tillbringa sitt återstående liv på olika förvisningsorter i Ryssland och Livland. A:s långa martyrium anses som det mest tragiska och villkorliga, som drabbat någon finsk universitetsman under den ryska regimen. G.Cqt. 5) Arvid August A., skolman, präst och förf. (1785—1871), student i Uppsala 1803, fil. mag. 1809, prästvigd 1811, kyrkoherde i Enköping och hovpredikant 1820. Som medlem av Götiska förbundet gjorde A. en stor insats för kännedomen om fornisländsk litteratur genom sina översättningar av ”Herwara-saga” (1811) och ”Sæmund den vises edda” (1818), den senare med hjälp av den danske språkmannen Rasmus Rask. En ännu större insats gjorde A. genom att jämte E. G. Geijer ge ut ”Svenska folkvisor från forntiden” (3 bd, 1814 —17). Uppslaget hade han fått från dansken Nyerup, som jämte Abrahamsen och Rahhek hade utgivit ”Udvalgte danske viser” (1812— 14), men medan Nyerup hämtat sina visor från äldre visböcker, har A. fått sitt mesta stoff från den muntliga traditionen och meddelar även melodierna. Om än samlingen på många sätt är okritisk, i det uttryckssättet ofta förbättrats och ofolkligt material medta-gits, har den dock verkat i hög grad befruktande både på samtidens diktning och på det vetenskapliga studiet av folktraditionen. Den gavs ut i tillökad uppl. med kommentar 1880 av R. Bergström och L. Höijer. A. gav även ut folkmusik, ”Traditioner af svenska folkdansar” (1814 —15), harmoniserade av Ählström. Inom tra-ditionsområdet faller även till stor del ”Swen-ska folkets sagohäfder” (11 bd, 1839—70) med ett rikt men okritiskt behandlat sägenmaterial. — Som diktare är A. mindre betydande. Han har författat några dikter i ”Iduna”, ”Poetisk kalender” och ”Phosphoros”, varibland den på gr. av sin vackra melodi ännu populära ”Nec-ken” (i ”Iduna”, 1812), psalmerna n:r 28 och 337 i svenska psalmboken, sorgespelet ”Den siste folkungen”, diktsamlingen ”Afsked af svenska folksharpan” (1848), som även innehåller några folkvisor, den andliga dikten ”Lidandets väkter” (1850), prisbelönt av Svenska akad., samt översatt Byrons ”Parisina” (1830). A:s’ självbiografiska anteckningar, ”Minnen”, ha 1901 utgivits. v.S-w. 6) Fredrik Georg A., filosof (1812—96), fil. mag. i Uppsala 1836, adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi 1842—93. A. tillhörde den hegelska riktningen och var särsk. verksam som läroboksförf.; han utgav 1844—45 den litterära tidningen ”Intelligensbladet” och var även po — 307 — — 308 —