AGARDH fikationen på detta område. Hans fortsatta algologiska undersökningar representeras av ”Icones algarum europæarum” (1827—35), ”Conspectus criticus diatomacearum” (1830— 32) och senare delen av ”Species algarum” (1828). Även på andra områden av botaniken var A. verksam, varom vittna hans ”Caricologia scanensis” (1806), ”Aphorismi botanici” (1817— 26) och ”Classes plantarum” (1825), flera arbeten i växtanatomi och växtfysiologi samt hans ”Lärobok i botanik” (1829—32). I sin allmänna naturvetenskapliga åskådning stod A. helt under inflytande av naturfilosofien. — Liksom åtskilliga tidigare svenska naturforskare var A. livligt intresserad av den praktiska ekonomien. Både i Lund och Karlstad verkade han för inrättandet av sparbank och hypoteksförening samt för brandstods- och livförsäkringsväsendet. Som riksdagsman (från 1817) kom A. även att syssla med nationalekonomiska spörsmål, såväl praktiskt — i utskotten — som teoretiskt, utgav 1829 ”Granskning af stats-ekonomiens grundläror” och hävdade i en uppsats statsskuldens nytta, en framsynt åsikt, som samtiden fann paradoxal. A:s märkligaste arbete på det nationalekonomiska området är ”Statsekonomisk statistik öfver Sverige”, som han utgav tillsammans med G. E. Ljungberg 1852—63. I de båda inledande breda översikterna över Sveriges historia, resp, geografi anslöt sig A. till Montesquieus och Geijers betraktelsesätt: folkets lynne och historia äro betingade av landets naturbeskaffenhet. I fortsättningen hävdade A., att vattenvägarna äro vårt lands naturliga kommunikationsleder, berg och skogar våra viktigaste naturtillgångar. Därför påyrkade han bl.a. en rationell skogshushållning. Hela verket genomandas den varmaste fosterlandskärlek. — Vid riksdagarna var A. anhängare av departemental-reformen (se d.o.), som genomfördes 1840, men höll i representationsfrågan fast vid fyr-ståndssystemet; skulle likväl en reform ske, föredrog han enkammarsystem. A. var visserligen en lika utmärkt stilist som vältalare, men kunde på gr. av sin impulsivitet och ombyt-lighet ej finna sig i några partiskrankor el. vinna anhängare. Detta gäller såväl om hans riksdagsmannaskap som om hans deltagande i den s.k. stora uppfostringskommittén, där han ivrade för införandet av ett läroverk med visserligen en enda linje, men med vidsträckt valfrihet i flertalet ämnen, den skoltyp sålunda, som bäst låter den individuella begåvningen komma till sin rätt. Sina framsynta pedagogiska åsikter sökte han som biskop förverkliga i Karlstad stifts skolor. — A. var en varmt religiös natur, vars anti-materialistiska världs åskådning äger nära frändskap med Schellings naturfilosofi. Som teolog framhävde han Me-lanchthon på Luthers bekostnad, då han fann den senares lära om människans av synden bundna vilja obiblisk. Strängt ortodox i kyrkliga frågor, fördömde A. såväl de frikyrkliga riktningarna som läseriet inom statskyrkan, ville värna om renlärigheten medelst tvångslagar mot katoliker och judar och motsatte sig förslagen till ny kyrkohandbok och ny katekes. — Litt.: Biografier av bl.a. F. F. Carlson (i ”Svenska akad:s handlingar”, 33, 1861) och J E. Areschoug (i ”Lefnadsteckningar öfver Ve-tenskapsakad:s led.”, 1870). O.Gz;C.V.J. 2) Jacob Georg A., den föregåendes son, botanist och statsekonom (8/u 1813—so/i 1901), student i Lund 1826, docent vid Lunds univ. i botanik 1834, demonstrator 1836, adjunkt 1847, prof, i botanik 1854, prof, emeritus 1879. A:s förnämsta arbeten falla inom algologien, där han fortsatte och vidare fullföljde sin faders undersökningar. Hans stora verk ”Species, genera et ordines algarum” vilket utkom i tre mäktiga volymer (1848—1901), utgör en vid algologiska arbeten oumbärlig monografi. Av största betydelse för algologiens utveckling äro vidare följande av A. förf, arbeten: ”Algæ maris mediterranei et adriatici” (1842), ”Bidrag till florideernes systematik” (1871), ”Till algernes systematik” (1872—90), ”Species sargassorum Australiæ” (1889) och ”Analecta aigologica” (1892—99). A. utgav även ett större sammanfattande arbete över växtrikets naturliga familjer, ”Theo-ria systematis plantarum” (1858), med en inledning, ”Vextsyste-mets methodologie” (1858), och fäste där uppmärksamheten vid fröna, deras form, läge och vidfästning ss. särskilt betydelsefullt moment vid växtfa miljernas inbördes släktskap och begränsning. Vid anläggningen av Lunds nya botaniska trädgård i slutet av 1860-talet blevo A:s i sistnämnda arbete uttalade systematiska åsikter bestämmande för växtfamiljernas gruppering. Andra A:s arbeten äro ägnade åt växternas morfologi och anatomi. I sin avhandling ”Linnés lära om i naturen bestämda och bestående arter hos vexterne efter Linnés skrifter framställd och med motsvarande åsigter hos Darwin jemförd” (1885) tog han ställning till de nya uppfattningar, som gjort sig gällan- — 319 — — 320 —