AGN parna, som ha samma egenskaper i alla riktningar (äro isotropa). Se Molekyl. A.L-dh. Aggressi'ner, av vissa sjukdomsalstrande bakterier avsöndrade ämnen, som anses hindra organismens naturliga skyddskrafter att ingripa och som därigenom indirekt öka bakteriernas angreppsförmåga. A.Fl. Aggressi'v (lat. a'ggredi, angripa), angripande, anfallande, utmanande. Agha'ni (arab., sånger), se Arabisk litteratur och A b u-l-F aradj a 1-1 sb a h a n i. Aghlabi'derna, arabisk dynasti i Ifrikija (motsvarande nuv. Tunis och delar av Algeriet), härstammande från en av den abbasidi-ske kalifen Harun ar-Raschid o. 800 utnämnd ståthållare, Ibn al-Aghlab, som snart utsträckte sitt välde även till Sicilien (827—878) men störtades 909 av fatimiderna (se d.o.). [G.O-r.] AgilolfFngerna, bajersk fursteätt under den tidiga medeltiden, troligen av frankisk härkomst. Redan under den äldsta merovinger-tiden innehade a. med stor självständighet Bayern, som formellt tillhörde det frankiska väldet; under det merovingiska rikets förfall på 600-talet blevo de så gott som oberoende. De äldsta karolingerna sökte med växlande framgång minska deras makt; definitivt kuvades de först 788 av Karl den store. S.Bln. Agio [ital. uttal a'jio; sv. uttal vanl. a'gio], det belopp, med vilket priset på ett mynt el. ett värdepapper överstiger dess nominella värde. Ligger priset under det nominella värdet, kallas skillnaden d i s a g i o. Är myntet el. värdepapperet värt just det nominella värdet, sä-ges det stå i pari. Jfr Al pari. [S.BZn.] Agiotage [adziota'z] (fra.), kallas sådana spekulationsaffärer i mynt, värdepapper och varor, varvid man genom allehanda medel söker bringa kursen att konstlat höja el. sänka sig. [S.Bln.] Agira [aji'ra], stad på Sicilien, 50 km. v. n. v. om Catania, o. 22,000 inv. På A:s plats låg det gamla Agyrion. Agis, namn på flera konungar i Sparta. 1) A. I, mytisk stamfader för konungahuset Agiaderna (Agiderna) el. Eurystheniderna, uppges ha varit son till heloternas betvingare Eury-sthenes. 2) A. II, son till Archidamos, konung 427—402 f.Kr., inföll med spartanerna i Ättika 426, 425 och 413, ledde 419—418 kriget mot argiverna och besegrade vid Mantineia dessa och deras bundsförvanter; var fiende till Alkibiades, vilken på A:s’ föranstaltande måste fly till perserna. 405 deltog A. i belägringen av Aten och förde 402 framgångsrikt krig mot Elis. A. var en av Spartas bästa konungar. 3) A. III, son till Archidamos III, konung 338 —331 f.Kr., igångsatte 333 på Peloponnesos ett uppror mot Alexander den store och stupade 331 vid Megalopolis. 4) A. IV, son till Eudamidas II, konung o. 245—241 f.Kr., sökte på tillrådan av Agesilaos införa en stor social reform, vilken bl.a. innebar en förstärkning av borgerskapet genom upptagande av perioi-ker och främlingar, avskrivning av skulderna o.s.v.; motpartiet under medkonungen Leo-nidas II, vilken en tid varit avsatt på gr. av sitt motstånd mot A:s’ reform, lyckades slutligen genomdriva, att A. vid hemkomsten från ett fälttåg mot aitolerna dömdes till döden och avrättades. Hans liv har skildrats av Plutarchos. [W.N.] Agitation [-Jb'n] (lat. agita'tio, rörelse), bearbetning av den allmänna meningen, politisk el. social uppvigling. — Psykiatr., kroppslig oro. Den agiterade sjuke är i rastlös rörelse, kastar el. vrider sig, slår omkring sig o.d. Starka känslolägen, t.ex. ångest, medföra redan normalt ökad rörelsedrift: den ängslige rör sig av och an, vrider händerna etc. S-m. Agita'to (ital.), mus., upprört, lidelsefullt. Agite'ra (lat. agita're, häftigt driva), ivrigt bearbeta, värva, uppegga, genom övertalning el. upphetsning verka för en sak. — Agitator, person som driver agitation, uppviglare. Aglaria [-al'a] (grek., eg. den glänsande), grek, myt., en av de tre gracerna. Se C häri t e r n a. Aglauros [-au'-], A g r a u 1 o s, grek, myt., dotter till Kekrops, offrade sig för fosterlandets räddning genom att störta sig ned från borgmuren i Aten; på denna plats byggdes sedan en helgedom, där de atenska ynglingarna avlade eden till fanan. [W.N.] Aglo'ssa. 1) Ett fjärilssläkte, tillhörande gruppen mottfjärilar. Se F e 11 m o 11. 2) En un-derordn. av de stjärtlösa groddjuren. Se G r o d d j u r. Aglossi' (grek, nekande a och glossa, tunga), saknad av tunga, missbildning. Agly'phæ, till snokfamiljen hörande ormar utan gifttänder. Namnet syftar på att samtliga tänder sakna den kanal el. ränna, som hos andra ormar leder giftkörtelns sekret till tandens spets. Till gruppen A. höra de äkta s n o-k a r n a, äggsnoken samt vårtormarna (se d.o.). E.D-r. Agmund Finnson, norsk storman (d. 1388). Av rik och ansedd ätt, fungerade han som drots under Magnus Erikssons fångenskap på 1360-talet samt då Olof tillträdde Norges krona 1381 och åren därefter. A. synes ha varit gift med en dotterdotter till den heliga Birgitta. LA. Agn kallas det lockbete, som vid fiske sättes — 333 — — 334 —