AGNAFIT på kroken för att dölja denna. Verb: agna. Se Bete och Fiske. Agnafit. I Snorre Sturlassons ”Ynglingasaga” (i ”Heimskringla”) berättas, att sveakonungen Agne av sin drottning Skjalv blev hängd i sin halskedja på en plats, som sedan blev kallad Agnafit och som var belägen v. om Stockholm på ö. Tören. I ”Historia Norvegiæ” berättas i korthet ung. detsamma. Här uppgives Agnafit vara samma plats som Stockholm. Snorres uppgifter angående Agnafits läge gå väl att förena med uppgiften i ”Historia Norvegiæ”, om man blott tager hänsyn till, att Snorre trodde, att Stadsholmen sammanhängde med Tören (Södertörn) och att Snorre menade, att Södertörn hade en utsträckning i ö.-v., icke i n.-s. — Namnet A. är även känt från andra källor. Snorre berättar i sin ”Heimskringla”, att Olav den helige vid sitt härnadståg i Mälaren o. 1007 lät genomgräva A. för att rädda sin innestängda flotta. I två andra relationer av Olav den heliges saga uppgives, att näset brast genom ett under på Olavs bön. I islänningen Styrmes ”Olavssaga” uppgives direkt, att den genom undret från Södertörn avskilda holmen var Stockholm. I en isländsk dikt från 1200-talet meddelas, att då Hjalmar den hugstore drog ut mot Angantyr och hans bröder, han tog avsked från konungadottern Ingeborg på utsidan av A. (d.v.s. på Stadsholmens ö. strand). — Det är tydligt, att A. verkligen är ett äkta ortnamn. F i t är ett gammalt nordiskt ord med betydelsen strandäng, strandmad (jfr ortnamnet Fittja, som uppträder på tre ställen i Mälardalen och som urspr. är gammal plur. av fit). Ordet fit passar sålunda synnerligen väl som namn på Stadsholmens gamla låga stränder mot Mälaren och Saltsjön. — Med konung Agne är det sämre beställt. Hans hustru Skjalv, hans svärfar Froste, hans svåger Loge och hans fader Dag tillhöra otvivelaktigt sagan. Sannolikast är, att även Agne är ohistorisk. Troligen har sagan om honom tillkommit för att förklara namnet A., som knappast kan tolkas på annat sätt än ”den låga stranden, vid vilken man fångar agn för fisket”. Ordet agn, fiskbete, förekommer i en hel del nordiska ortnamn. — Litt.: J. Sahlgren, ”Namnet Stock-hclm” (”Dagens Nyheter”, ih 1917); B. Ner-man, ”Kung Agne och hans död på Agnefit” (i ”Fornvännen”, 1919) och ”Det forntida Stockholm” (1922); N. östman, ”Stockholmsstudier” (i ”Holmia”, 1918); G. Bolin, ”Namnet Stockholm” (i ”Samfundet S:t Eriks årsbok”, 1921). J.S. Agnar, blomfjäll- och fruktskal, som vid tröskning av säd skiljas från kärna och halm. De äro vanl. uppblandade med boss, d.v.s. fint sönderdelad halm. Deras näringsvärde är något högre än halmens. Som foder äro havreagnarna bäst och kornagnarna sämst. De förra hålla nära tre gånger så mycket smältbar äggvita som de senare. 100 kg. havreagnar innehålla 7—10 foderenheter mer än samma kvantitet av de övriga agnsorterna. H.Fqt. Agna'ter, rättshist., i romersk rätt de personer, som stå under samme mans husbondevälde (pa'tria pote'stas) el. skulle ha stått, om mannen levat. Då förutsättningen härför var skyldskap uteslutande genom äkta födde män, kunde kvinnor endast i sista led ingå bland a. Motsatsen till a. var kognater (se d.o.), skylde-män överhuvud utan hänsyn till härstamnings-ledens kön. Enl. äldre romersk rätt voro endast a. arvsberättigade. Justinianus upphävde denna regel och gav kognaterna arvsrätt. För modern rätt är motsatsen i regel utan betydelse. E.K. Agna'tisk succession [-fo'n], jur., innebär, att en person för att taga arv efter en arvlåtare måste härstamma från denne genom idel män. Stundom kräves även, att arvtagaren själv måste vara en man. Motsatsen till a. s. är k o g-natisk succession, d.v.s. även härstamning genom kvinnor medför arvsrätt. För den vanliga arvsrätten är motsatsen i modern tid utan någon betydelse. För många fideikommiss gäller dock ännu en a. s. el. ock en blandad agnatisk och kognatisk succession. De flesta monarkiska stater kräva alltjämt a. s. Se Tronföljd. E.K. Agnborst, bot., den borstformiga spets, i vilken mittnerven å gräsblommans skärmfjäll utlöper. Borstet är rakt el. vridet, kan stundom vara försett med hår och tjänar att främja fruktens spridning. G.L-d. Agne, konung av Ynglingaätten. A. omtalas i dikten ”Ynglingatal”, i ”Historia Norvegiæ” och hos Snorre. Den sistnämnde berättar i anslutning till de korta versraderna i ”Ynglingatal”, att A. företagit ett krigståg mot Finland, besegrat en finsk konung och som maka hemfört dennes dotter Skjalv. Hon tog emellertid A. av daga på det sättet, att hon lät sina män hänga honom i hans egen halsring, varefter hon återvände till sitt land. Platsen, varest detta lär ha försiggått, benämnes i sagan Agnafit (se d.o.). — I vad mån historiska fakta ligga bakom dessa berättelser är omtvistat. Fornhi-storikern B. Nerman anser dem i huvudsak sanna och tidsätter A:s död till början av 400-talet. Jfr Ynglingaätten. S.Bln. Agnefit, se Agnafit. Agneholm, slott i Västergötland, på en holme i Gullspångsälven nära dess utlopp i Vänern. — 335 — — 336 —