AGRELL en ställning, som det alltsedan hävdat, med f.n. 52 av riksdagens 200 mandat. A. har samarbetat med såväl högerborgerliga (Samlingspartiet) som vänsterborgerliga (Nationella framstegspartiet) men städse ställt sig avvisande gentemot de svenska intressena (Svenska folkpartiet). Det framstår nu ss. ett republikanskt, nationalistiskt, svenskfientligt och starkt klassbetonat småfolks- och bondeparti. Vid tre olika tillfällen har A. deltagit i regeringsbildning, två gånger under ledning av K. Kallio, som inom partiet spelat en framstående roll, och senast (dec. 1927—dec. 1928) med J. Sunila som regeringschef. Andra betydande personligheter inom A äro republikens nuv. president, L. Relander, som i motsats till en övervägande majoritet inom partiet intager en bestämt svenskvänlig hållning, och S. Alkio, initiativtagare till och chefredaktör för partiets huvudorgan (sedan 1906) ”Ilkka”. C.G.Th. Agra'rpolitik, den gren av ett lands näringspolitik, som syftar till en kvantitativ och kvalitativ höjning av jordbrukets totalavkastning i landet och en förbättring av nettoavkastningen per arealenhet. Stundom användes ordet i mera speciell bemärkelse för att beteckna en politik, som ensidigt vill främja jordbrukarnas, i sht storböndernas, intressen. B.L-th. Agra'rsocialism, se G e o r g i s m. Agra'te, Marco, italiensk bildhuggare under 1500-talet, verksam vid den plastiska utsmyckningen av Certosa vid Pavia. A:s formellt skickligt utförda staty av den helige Bartolomeus i domen i Milano (1562) har blivit ryktbar på gr. av den stolta inskriften: ”Non me Praxiteles, sed Marcus finxit Agrates” (”Icke Praxiteles, utan Marco Agrate har skapat mig”). G.V. Agrea'bel (fra. agréable), behaglig, angenäm, trevlig. Agreé (fra. agréer, väl upptaga), titel inom Akad. för de fria konsterna, tilldelad dem, som i rang och värdighet kommo närmast efter de egentliga ledamöterna; titeln är numera avskaffad. Agrell, Johan, tonsättare (1701—65), student i Uppsala 1721, kammarmusiker i Kassel 1723—46, director musices i Nürnberg 1746 till sin död. A. vann stor uppmärksamhet både som exekutör (violinist och klaverspelare) och som tonsättare, och många av hans klaverkomposi-tioner nådde hemlandet. Han skrev bl.a. flera konserter, sonater (i en mellanform mellan svit och sonat), symfonier, varav 4 bevarade i Uppsala univ. bibi., och serenader. Mus. akad. i Stockholm äger av honom 6 ”Sinfonie a quat-tro”, antagl. komponerade 1725. G.M. Agrell, Olof, reseskildrare (1755—1832). A. blev 1780 docent i h-istoria vid Lunds univ., inträdde 1784 i verken och tjänstgjorde som konsulatsekreterare och konsul i Marocko och Alger 1788—1821 med vissa avbrott, erhöll kommerseråds titel 1809. A. är mest bekant genom sina marockanska resebrev från åren 1789—99, ”Bref om Maroco” (1796) och ”Ytterligare bref om Maroco samt till en del om Spanjen och Portugal” (1807). H.B-r. Agrell, Carl Magnus, orientalist (1764— 1840), fil. mag. i Uppsala 1788, docent i orientaliska språk 1789, lektor i Växjö 1794, kyrkoherde i Skatelöv 1805 (skildrad av Tegnér i ”Kronbruden” ss. ”församlingens prost, den silverhårige vise”), teol. d:r 1809, medlem av prästeståndet vid 1812 och 1815 års riksdagar. Ehuru A. livet igenom behöll ett levande och fruktbärande intresse för de semitiska språken, främst syriska, avböjde han 1820 en kallelse till den efter M. Norberg lediga professuren i Lund. Hans tryckta arbeten i syriska förskaffade honom bestående anseende för stor lärdom och grundlighet, och en mängd otryckta skrifter, som förvaras i manuskript i Uppsala universitetsbibliotek, vittna om hans stora flit och arbetsförmåga. — Litt.: K. U. Nyländer, ”Semitiska studier i Sverige under flydda tider” (i ”Nysvensk tidskrift”, 1889). G.Q-r. Agrell, Alfhild Teresia, f. Martin, förf.-inna (1849—1923), g.m. grosshandlaren A. Agrell 1868—95. Under sitt tidigaste författarskap begagnade sig A. av pseud. T h y r a. Hon skrev reseskildringar från Italien och skådespel, både sådana som tillhörde åttiotalets indigna-tionslitteratur och oförargliga komedier. Motivet i skådespelen ”Räddad” (1883) och ”Dömd” (1884) är dubbelmoralen, olikheten i de sedlighets-krav, som samhällsuppfattningen ställer på mannen och kvinnan. A. saknade ej anlag för dramatisk teknik men ägde ej tillräcklig kraft för verklig tragik. Hennes dramatiska framgång var mera sensationell än verklig och blev kortvarig. Det sinne för vardagskomik, som i komedien ej kommit till sin rätt, beredde henne emellertid i den humoristiska ”1 Stockholm. Också en resebeskrifning af Lovisa Petter-kvist” (1892) en avgjord publikframgång. Född norrländska, hade A. här iklätt sig en norrländsk lantfrus skepnad. I helt annan stil använde hon i ”Nordanfrån” (1898) norrländska — 345 — — 346 —