AGRIPPA lös, isländsk el. (enl vissa forskare) fornnorsk framställning av Norges tidigare historia. A. har bevarats endast i en isländsk handskrift från c:a 1225, vilken är defekt i början och slutet samt även eljest uppvisar ett par luckor; den har emellertid omfattat tiden från Halvdan Svarte fram till slutet av 1100-talet och är tydligen avfattad under 1100-talets sista decennium. Historiskt är skriften av stort intresse, då den representerar ett jämförelsevis tidigt skede i den norsk-isländska historiska traditionens utveckling. A. är utg. av V. Dahlerup 1880. l.A. Agri'ppa I och II, judiska konungar, se H e-r o d e s. Agri'ppa, M e n e n i u i, romersk patricier, konsul 503 f.Kr. Enl. romersk tradition var det A., som vid plebejernas s.k. första seces-sion till det heliga berget, Mons sacer (494 f.Kr.), lyckades åstadkomma förlikning mellan patricier och plebejer genom att för de senare berätta den bekanta liknelsen om lemmarnas uppror mot magen. H.Sj. Agri'ppa, Marcus Vipsanius, romersk fältherre (63—12 f.Kr.), vän och svärson till kejsar Augustus. Ehuru av låg börd kom A. tidigt i vänskapsförhållande till den unge Octa-vianus (sedermera Octavianus Augustus), och denna vänskap varade livet ut. För Octavianus, som saknade fältherrebegåvning, blev A. en överlägsen medhjälpare i hans krigiska företag, utmärkt ss. anförare för lanttrupper och ännu skickligare som amiral. Han vann segrarna vid Mylæ och Naulochos över Sextus Pompejus och vid Actium över Antonius och medverkade med kraft och insikt att organisera riket. För sina förtjänster belönades A. frikostigt av Augustus, erhöll bl.a. den coro'na ro-stra'ta, en gyllene krans i form av skeppssnablar, varmed han avbildas på mynt, och skall ha varit den förste romare, som vunnit denna utmärkelse. Efter Mar-cellus’ död gav Augustus honom sin dot ter Julia till äkta. A. var en mångsidig begåvning, som även utmärkte sig på olika områden av fredlig verksamhet. Han ordnade förvaltningen i Orienten, igångsatte storartade byggnadsföretag samt ledde uppmätningen och kartläggningen av riket. Pantheon i Rom bär ännu i dag en inskrift med Agrippas, den urspr. byggherrens namn. A. var två gånger Augustus’ medkonsul, en tid hans medregent och skulle tvivelsutan ha blivit hans efterträdare, om han ej vid knappt fyllda 50 års ålder i förtid bortryckts av döden. — I sitt första äktenskap med Attica, dotter till T. Pomponius Atticus, hade A. dottern Vipsania, sedermera g.m. Tiberius. Med Julia hade han sönerna Gajus och Lucius samt Agrippa Postumus, vilka alla adopterades av Augustus samt döttrarna Agrippina, g.m. Ger-manicus, och Julia. — Litt.: A. Dahlman, ”A., en romersk storman” (1927). H.Sj. AgrFppa av Nettesheim, Heinrich C o r n e 1 i u s, tysk filosof, läkare och svartkonstnär (1486 el. 1487—1535). A. förde ett oroligt, kringflackande liv, prövade alla vetenska per, ej minst de ockulta, för att som en annan Faust förkasta dem alla. I sitt verk ”De incertitudine et vani-tate scientiarum” (1527, senaste tyska uppl. av F. Mauthner, ”Über die Eitelkeit und Unsicherheit der Wissenschaften”, 1913) samlar han sålunda i en stämning av intellektuell besvikelse och sedlig upprivenhet alla skepti ska inkast mot den tidens vetenskaper och vänder sig förnekande även mot sitt eget tidigare arbete, ”De occulta philosophia” (1510, omarb. 1533), vari en nyplatonsk teosofi med djupa försänkningar i magi framställes. — Inom svensk litteratur har Viktor Rydberg byggt sin ”Medeltidens magi” på detta senare arbete. — Litt.: C. Sigwart,”Kleine Schriften”(1881). A-f N. AgrippFna. 1) A. d. ä., dotter till Vipsanius Agrippa (se denne), dotterdotter till kejsar Augustus (o. 17 f.Kr.— 33 e.Kr.). Gift med Germanicus, kejsar Tiberius’ bror- och adoptivson, var hon sin make troget hängiven och ständigt följaktig samt åtnjöt liksom denne stor popularitet. Ärelystnad, lidelsefull impulsivitet och en viss naiv obetänksamhet präglade hennes väsen. Efter Germanicus’ förtidiga bortgång trädde hon i allt starkare opposition mot Tiberius, som hon innerligt hatade och betraktade ss. sin mans mördare. Till slut blev hon av Tiberius för- — 351 — — 352 —