AINO för allt som glasmålare; upprättade en anstalt för glasmåleri, där han med anslutning till den medeltida konsten, men med förbättrade metoder, utförde praktfulla fönster, t. ex. till domen i Köln och S:t Paul i London. E. Wrgl. Ain Musa (aiab. ’ain, hebr. en, ’ajin, källa: namn el. ingående i namn på åtskilliga orter i bibeln: Jos. 15:62, 1 Krön. 4:32 o. a.), Mose-källorna, i närheten av Suez på Sinaihalvön; anses vara de källor, som omnämnas i 2 Mos. 15:23 ff. S.N. Aino, i Kalevaladikten (se K a I e v a 1 a) syster till Joukahainen; lovas av honom som brud åt Väinämöinen men flyr till havet och drunknar. Originalsången har namnet Anni, men då detta redan i annat sammanhang använts i Ka-levala, bytte Lönnrot ut det mot det av honom nybildade Aino av adj. aino (den enda), vilket sedan blivit ett i Finland omtyckt flicknamn. — Ainoepisoden har av Johan Henrik Erkko dramatiserats (1893). v. S-w. Aino- el. Ain u-folket, naturfolk i n. delarna av Japan. Numera uppgå de till högst 29,000 och bebo Yezo (o. 16,000), s. delen av Sacha-lin (o. 1,500) samt några av Kurilerna (några 100-tal). Aino är det namn, varmed detta folk kallar sig själv; ordet betyder ”människa”, ”man”. Japanerna, vilka även kalla dem ebisu, ”vilde”, hänföra skymfligt deras rätta namn till inu, ”hund”. A. äro jämförelsevis småväxta (mannen o. 157 cm.) med en kraftig, undersätsig kroppsbyggnad. Hudfärgen är ljus till rödbrun, ögon och hår mörka. Huvudhår och skägg äro liksom kroppens övriga behåring starkt utvecklade, dock ej abnormt, ss. stundom framhållits. Huvudhåret är något vågigt, påminnande liksom kroppshöjden om weddahs. Ansiktet är visserligen lågt, men genom den relativt höga näsan erinrar det något om européernas och även australiernas. Antropologiskt visa a. sålunda många egendomliga drag. De sakna alla för mongolerna utmärkande kännetecken, men likna i flera av- Aino. Manstyp. Ainokvinnor, den ena med tatuerade läppar. seenden såväl mörka européer som australier och weddahs. Möjligen utgöra de en kvarleva av någon förhistorisk ras, som fordom haft en vida större utbredning i Asien. De ha förr bebott hela Japan, och på Riukiu-öarna och Formosa kan man ännu spåra inblandning av ainoras. Möjligen ha a. en gång undanträngt några ännu ursprungligare urinvånare på Japan. Numera ha de själva trängts norrut tili mera otillgängliga och fattiga trakter. Rasen går genom rasblandning, skadligt kulturinflytande och spritmissbruk sin undergång till mötes. Till levnadssättet äro a. ett fiskar- och jägarfolk. Numera äro de på Yezo till stor del undanträngda från sina bästa jaktmarker och fiskevatten. Männen jaga med pilar — stundom förgiftade — och båge. Huvudsakligast jagas hjort och björn. Fåglar fångas i nät och fällor. I havet och de många fiskrika floderna bedrives fiske med framgång. Något åkerbruk förekommer. Detta är s. k. hackbruk och ut-föres av kvinnorna utan dragare och plog. Hunden är deras enda husdjur. Vinterhusen äro ett slags i marken nedsänkta blockjurten. Eljest har man konstlösa, nedrökta sävhyddor, vilande på en på pålar npplyftad plattform av trä. Förrådsbodarna stå även på stolpar. 15 —20 hus bilda en by. Klädedräkten är för män och kvinnor densamma och liknar mycket den japanska. Materialet var urspr. bultat barktyg och i n. även skinn. Huvudplagget är en lång, ganska kortärmad rock med breda, vackert broderade bårder, olika för skilda kön och skilda byar. En gördel av samma material håller rocken samman över höfterna Ehuru kända för höggradig orenlighet, nedlägga de en viss omsorg på sitt yttre. Håret och framför allt skägget — mannens stolthet — ägna de vård. Kvinnorna tatuera händer och underarmar rikligt, läpptrakten i form av ett slags mustascher och någon gång även pannan. Män och kvinnor bära örringar av zink, mässing och silver, kvinnor och barn — 381 — -- 382 —