AISNE som kräva vedergällning för utgjutet frände-blod; konflikten löses och släktförbannelsen häves genom att gudinnan Athena hänskjuter Orestes’ sak till laga domstol, den för detta ändamål inrättade Areopagen. Juryn stannar i lika röstetal, Athenas utslagsröst frikänner, Erinyerna blidkas genom att upptas i Atens statskult under namnet Eumenider (”Eumeni-derna”). Orestien betecknar höjdpunkten av A:s’ diktning och visar dess karakteristiska drag fullt utvecklade. Hans stil är djärv, kraftfull och färgrik och väjer varken för pompösa el. drastiska vändningar. Karaktärerna tecknas med få och enkla drag, men med osviklig blick för det mänskligt väsentliga och sceniskt verk- 1890, senast i ”Världslitteraturen”, 6, 1927). P. östbye (”Orestien”, 1926, norsk). — Litt.: U. v. Wilamowitz-Möllendorff, ”Aischylos, Interpretationen” (1915), S. Eitrem, ”Aischylos” (1^907), E. Zilliacus, ”Ett antikt krigsdrama” (1927), I. Harrie, ”Athenare” (1927). l.H. Aisjaure [al's-J, sjö i Arjeplogs s:n, Norrbottens län, s.v. om Hornavan. A. är en förgrening av Uddjaur och ligger 419 m. ö. h. H.S-n. Aisne [än]. 1) Dep. i n. Frankrike, som i n.ö. sträcker sig till belgiska gränsen, 7,428 kvkm., 488,999 inv. (1926). A., som ligger i n. delen av Pariserbäckenet, består i n. av en platå av kritkalksten med täml. ofruktbar jordmån, medan de tertiära platåerna söderut, som äro ningsfulla. Idéinnehållet är genomgående nationellt och religiöst inspirerat. A. är en hänförd förkunnare av den atenska demokratiens ideal: lagbunden frihet och humanitet, som i ”Perserna” ställes upp mot österländsk despotism, i ”Eumeniderna” moi det gamla adels-samhällets rättsbegrepp. Ett starkt rättfärdig-hetspatos utmärker A:s’ religiösa förkunnelse; åt den gamla nemesisidén ger han den etiska innebörden, att brott föder brott (motivet i ”Orestien”), och gentemot den gängse föreställningen om ”gudarnas avund” hävdar han sin övertygelse om en moralisk världsordning och en rättvis försyn. — A:s’ verk äro utg. av U. v. Wilamowitz-Möllendorff (1914). Sv. övers.: V. F. Palmblad (fullst. 1849); A. M. Alexander-son (”De sju mot Thebe”, 1868, även i ”Oidipus-sagans tragedier”, 1921); H. Solander (”Den fjättrade Prometheus”, senast i ”Världslitteraturen”, 6, 1927); B. Risberg (”Agamemnon”, mycket sönderskurna av dalgångar, äro bördiga. A. genomflytes av Oise och dess bifloder Serre, Ailette och Aisne. Stor spannmåls-och sockerbetsodling. Huvudstad är Laon, 19,402 inv. (1926). G.N. 2) Flod i n. Frankrike. Rinner upp i Argonne s.v. om Verdun och flyter först i n.v., därefter i v. huvudriktning till trakten av Com-piègne, där den förenar sig med Seines bit lod Oise. Tillflöden: Aire, Suippe och Vesle. Längd: 280 km. A. är segelbar från Vesles inflöde till mynningen; längs floden går dess utom en kanal, Aisnekanalen. Med de omg> vande vattensystemen Marne och Mensr oår A. ävenledes i förbindelse medelst kanaler A. genomflyter en av de under varldskrnzet mest omstridda zonerna av västfronten. I slutet av aug. 1914 passerades floden första gången av tyska arméer, vilka sedermera nådde Marne. Efter det stora slaget vid sistnämnda flod — 389 — — 390 — Frontens sträckning: före efter Aisneslaget våren 1917.