AISOPOS följde den tyska reträtten; denna avstannade i höjd med Aisnelinjen, till vilken sedermera frontens mellersta del huvudsaki. kom att ansluta sig. Fronten skar Aisnes övre lopp vid Vienne le Chåteau, passerade den ånyo längre v. ut i trakten av Craonne och förlöpte därefter nära intill och n. om floden till dess mynning, varefter den krökte åt n. I denna ställning vidtogo tyskarna omfattande förstärk-ningsåtgärder, och då fransmännen sökte bryta motståndet men misslyckades, inleddes ställningskriget. Det första anfallet från fransk sida ägde rum omedelbart efter reträttens avstannande, 1S/»—20/# 1914, det nästa först i början av 1915 (slaget vid Soissons, 8/i—9/i), Båda anfallen blevo resultatlösa; det sista besvarades av tyskarna med ett motanfall, som medförde en mindre terrängvinst, så att de på sträckan mellan Chavonne och Missy nådde fram till och över A., vilken flod förut i huvudsak tillhört den franska ställningszonen. — På avsnittet inträffade sedermera inga viktigare händelser förrän våren 1917. Till följd av den av tyskarna då verkställda frontförkortningen inskränktes den egentliga Aisnefronten åt v. till trakten av Vailly, där den i skarp båge böjde åt n. Sedermera utspelades här ett av västfrontens större slag, slaget vid Aisne, i april—maj 1917. Rörande dess sammanhang med händelserna i stort hänvisas till Världskriget. Mellan Reims och Soissons framgick ”genombrytningsarmégruppen” Micheler, utgörande från h. räknat 5:e armén Mazel och 6:e armén Mangin, sammanlagt 16 infanterifördelningar, vartill kommo ett 20-tal fördelningar i en andra linje. På tyska sidan hade gentemot dessa krafter sammandragits 19 fördelningar, underställda armékommandot v. Boehn. Anfallen pågingo dels under tiden 18/< —20/«, dels, efter omgrupperingar och ombyten på vissa ledande befälsposter, dagarna —®/5. Resultatet av offensiven inskränkte sig till vissa, i stort sett betydelselösa, partiella terrängvinster; bl. a. uträtades den förut mot s. buktande tyska Aisnefronten. Fransmännens förluster i slaget voro oproportionerligt stora i förhållande till resultatet. En av följderna var en svårartad disciplinär kris i den franska hären. — Även under det sista krigsåret böljade härarna fram och tilbaka genom Aisne-området, näml, i maj—juni, då tyska arméer s.v. om Reims än en gång nådde Marne, och därefter i juli—september, då de allierades stora offensiv bragte motståndarna till den avgörande reträtten. En av orsakerna till det ödesdigra bakslaget inom Aisneområdet hade varit det ofördelaktiga läget av de tyska arméer, som inträngt i ”Marnesäcken”. Men re trätten måste dock här liksom å övriga front delar väsentligen återföras till mera djupt lig gande orsaker, vilka beröras under Världs kriget. — Litt.: L. Rousset, ”La bataille de 1’Aisne” (1920); Palat, ”La grande guerre sur le front Occidental” (1927). T.H-m. Aisopos [äVsåpås], grekisk fabeldiktare (o 550 f. Kr.). Om A:s’ liv och person föreligga högst sparsamma uppgifter; enl. Herodotos var han slav på Samos och skall ha blivit dödad av någon anledning (enl. en senare tradition på gr. av sin elaka tunga). A. uppgives ha varil den förste, som gav litterär form åt fabeln, vilken litteraturart f.ö. har urgamla anor hos det grekiska folket. Av hans fabler, vilka voro avfattade på prosa och i samlat skick utgåvos av Demetrios från Faleron i 4:e årh. f. Kr., finnas i behåll de poetiska bearbetningarna av Phædrus, Babrios och Avianus, dessutom en del fabelsamlingar från bysantinsk tid, vilka antagl. gå tillbaka till antiken. Den nyaste och bästa sv. övers, av ”esopiska” fabler är av E. Hedén (1919). W.N. Aiss, mus., namn för tonen a, höjd en halvton; jfr C i s s, D i s s, F i s s, G i s s. Ss. N. R. Palmlöf uppvisat, ha dessa senare benämningar sannolikt uppkommit ur orgeltabula-turskriften (se Tabu la t ur), därigenom att efter bokstavstecknet för den ton, som borde höjas, sattes en slinga, J, ss. förkortning för det latinska semito' nium, ”halvton”. Ett cj kom härvid att uttalas Ciss (Cis) o.s.v. Efter mönster av dessa äldsta fyra halvtonsnamn, vilka redan voro gängse vid mitten av 1400-talet, bildades senare halvtonsbenämningarna E i s s och Aiss. — Litt.: N. R. Palmlöf, ”Wie sind die Ilalbtonbenennungen Cis, Ces u. s. w. entstanden?” (i ”Studier tillägnade Esaias Tegnér”, 1918). A-f N. Aissé (Haidée), Mlle, tjerkessiska (o. 1694 —1733), vid fyra års ålder såld till franske ambassadören i Konstantinopel, greve de Fer-riol, som förde henne till Frankrike, lät uppfostra och sedan införa henne i sällskapslivet, där A. vann beundran både för sin skönhet och sin begåvning. Hon synes ha varit en fin natur och en stark karaktär. A. efterlämnade intressanta brev, som bl.a. meddela detaljer om Mme du Deffand. H.B-s. Aistulf, A s t o 1 f, langobardernas konung 749 —756, erövrade exarkatet Ravenna, tillhörigt det grekiska kejsardömet, och hotade Rom. Påven Stefan III kallade till hjälp frankerkonung-en Pippin den lille, vilken tvingade A. att erkänna den frankiska överhögheten. [S.B/n.] Aitken [éTtkøn], Robert Grant, nordamerikansk astronom (f. 1864), direktör för Lickobservatoriet 1923. A. har observerat för — 391 — — 392 —