AKANTUS utslås. A:s vapen äro båge, förgiftade pilar och svärd, under det att sköld och spjut saknas. Konstnärligt stå a. ej särsk. högt, och deras musikinstrument äro få och obetydliga. Däremot tycka de mycket om dans. Den inhemska industrien synes i regel ej heller ha nått någon högre utveckling. Deras husgeråd äro enkla lerkärl utan ornamentik, kalebasser och av snören flätade säckar. De grästäckta hyddorna ha den i Afrika vanliga bikupslik-nande formen. I allm. saknas större byar; mången gång bildar en enda hydda hela byn. Denna omges av en inhägnad av taggiga grenar till skydd för kreatur nattetid. Äktenskapet är grundat på brudköp, och månggifte är till-låtet. A. äro delade i klaner, och giftermål inom egen klan är förbjudet. Vanlig omskärelse och egendomliga initiationsriter före- Akambaynglingar med spetsigt filade tänder, sysselsatta med att göra smycken av metalltråd. komma. Statsbildningar styrda av hövdingar saknas; familjefadern härskar över sitt folk. Angelägenheter av allmänt intresse avgöras dock av en lokal myndighet, ”de gamles råd”, som också är dömande myndighet. I regel sonas alla brott med böter. Förr förekom dock blodshämnd. A:s religiösa ståndpunkt synes vara ung. den vanliga hos bantufolken i ö. och s. Afrika. Framför allt måste man vinnlägga sig om att vörda de avlidnas andar och offra till dem. A. ha medicinmän, som bl.a. skola utdriva sjukdoms- och andra onda andar, framkalla regn, spå, göra amuletter. Trollkarlar anses kunna skada och förgöra människor och boskap. Särsk. farliga trollkarlar dödas efter beslut av ”de gamles råd”. I Östafrika arbeta a. ofta i den vite mannens tjänst i verkstäder, vid Ugandajärnvägen och på båtar. — Litt.: G. Lindblom, ”Afrikanska strövtåg” (1914); ”The Akamba in British East Africa” (2 ed., 1920, i ”Archives d’études orien-tales”, 17). W.K-rn. Bysantinskt akantuskapitäl från ett grekiskt kloster. Aka'ntus (lat. Aca'nthus), ett växtsläkte, förekommande vid Medelhavet, hos oss kallat björn-kloört, omfattande meterhöga örter med krusiga, skarpkantade blad (se A k a n t u s v ä x-ter). Från Aca'nthus mollis, som tidigt odlades av greker och romare, togs under antiken motiv till stiliserade bladornament, i början använda på mindre föremål, från 300-talet f.Kr. även som utsmyckning å kolonnkapitäl, det s.k. korintiska kapitälet (se Korintisk stil). Akantusbladet bibehölls alit framgent som ornament och utvecklades vidare av romare och bysantiner, varvid även arten Aca'nthus spino'-sus, med yviga, småflikiga blad, synes ha blivit förebild. A. fick genom renässansen en ny blomstring och mångfaldig användning i kons- Romerskt akantusornament. — 411 — — 412 —