AKKA derbenets baksida, som förbinder bakre delen av hälbenet med vadmusklerna. Senan är genom huden tydligt känn- och synbar. Vid sammandragning av vadmusklerna lyftes hälen genom senan, varvid foten sträckes ss. vid ”på tå häv” m. m. Vid anslag på senan utlöses normalt sammandragning av vadmusklerna, den kliniskt viktiga akillessenereflexen. Vid förändringar i ryckningarnas intensitet (ev. deras uteblivande) kan man ofta få viktiga upplysningar om sjukdomar i nervsystemet. Jfr A k i 11 e s. D.H-hl. Akine's, förlamning. Akine'ter, hos grönalger förekommande vi-losporer, som uppstå därigenom att dessa celler utbilda en tjockare vägg, fyllas med stärkelse jämte andra näringsämnen och i detta tillstånd äga förmåga att motstå ogynnsamma yttre inflytelser. O.Gz. Akirurgi', den del av kirurgien, som omfattar de blodiga ingreppen Akita, stad på Hondos n.v. kust, Japan; 41,778 inv. (1918). J.C. Ak ja, se A c k j a. Akjab, se A k y a b. Akjerma'n, se Akkerman. Akka (lapska, gumma), kvinnliga väsen i lapsk (och finsk) mytologi. De tre förnämsta, Maderakkas (stammoderns) döttrar Sarakka, Juxakka (båggumman) och Uxakka (dörrgum- Brunn på en moskégård i Akka. Akka. Bild från de gamla befästningarna. man), tänktes bo under kåtan (jfr B o 1 v ä t-tar). Särsk. Sarakka anlitades i alla bekymmer men mest av havande kvinnor. Hon hedrades dels med offer vid måltiderna, dels med riter imiterande de kristna sakramenten, och vid barnsbörd åts sarakkagröt, ett lån från nordborna (jfr färöiskans nornagreytur). Hos finnarna motsvaras Maderakka möjligen av Akka manteren alainen (jordgumman, åskgudens hustru), och Jabme akko (de dödas gumma) av Tuonen akka. v.S-w. Akka, hamnstad i n.v. Palestina, 6,420 inv. (1922). A. ägde en tid Palestinas bästa naturliga hamn. Denna är nu igensandad, varför trafiken mer och mer överflyttas på det närbelägna Haifa, med vilket A. är förbundet medelst järnväg. A., även benämnt S:t Jean d’A c r e, var ss. fästning av stor betydelse under korstågen (se d. o.) och var den sista ort, som de kristna 1291 uppgåvo. Även i den nyare krigshistorien har A. spelat en stor roll, bl. a. vid Bonapartes egyptiska expedition och i kriget mellan Turkiet och Egypten 1831—41. H.S-n;S.Bln. Akka, norrländskt fjällmassiv, se A k a v a r e. Akka, folkstam omkr. Kongos h. biflod Aru-vimi, där den anträffades av Stanley år 1887. A. tillhöra de dvärgfolk (se d. o.), som uppträda som isolerade stammar flerstädes i Afrika och vilka betraktas som rester av världsdelens urspr. befolkning. Denna skulle alltså ha sprängts isär av den senare uppträdande negerrasen. A:s hudfärg är gul- el. rödbrun, kroppshöjden 130—145 cm. övergångsformer mellan A. och negertypen finnas dock. A. tillhör den grupp av dvärgfolk, som äro anpassade till den tropiska urskogen, i vilken de livnära sig av vilda frukter och av jakt. Deras förnämsta vapen äro båge och små förgiftade pilar, med vilka de nedlägga de största djur. I viss mån äro de beroende av de kringboende negrerna, av vilka de tillbyta sig åkerbruksprodukter mot vilt. De bo i kägelfor-miga hyddor, uppförda av trädgrenar och — 421 — — 422 —