ALABAMA bees mynningsvik, Mobile bay, är förvandlad till ett enda brett, av strandrevlar från Mexikanska golfen nästan avstängt estuarium, vid vilket hamnstaden Mobile ligger. — Temperatur och nederbörd: Montgomery 8,«° (jan.) och 27,2° (juli), 1,290 mm.; Mobile 9,»° och 26 »°, 1,580 mm. — Det appalachiska området ligger inom det ö. lövskogsområdet; kustslätten hör till det s.ö. barrskogsområdet. Närmast kusten finnes subtropisk skog av ständigt gröna lövträd. ”Den svarta prärien” var urspr. en med höga gräs beväxt slätt. — Befolkningen bestod 1920 av 1,447,032 vita, 900,652 negrer (38,4%), 85 asiater och 405 indianer. Svenskarnas antal 1920 var 748. Immigrationen är mycket liten; det finnes endast 17,662 utlandsfödda. I bomullsdistrikten i mellersta A. utgöra negrerna 50 % och däröver av hela befolkningen. 39 % av Birminghams och 48 % av Montgomerys inv. voro 1920 negrer. 1,838,857 (78,s %) bodde 1920 på landet, 509,317 (21,7%) i stad. — A. hade 1920 40,038 kvkm. åker (30,i % av landarealen); därav användes 13,492 kvkm. (33,«%) till majsodling och 10,635 kvkm. (26,5%) till bomullsodling. Stora järn- och kolförekomster finnas inom A:s appalachiska område. Järnmalm förekommer särsk. vid Birmingham och Russelville. Kolproduktionen uppgick 1926 till 20,2 mill. ton, jämmalmsproduktionen till 7 mill. ton. A. har stora järn-, stål- och bomullsindustrier. Största industristaden är Birmingham, 178,806 inv. (1920), tillika stor järnvägsknut och centrum för ett kol- och järnmalms-distrikt. Hamnstaden Mobile, 60,777 inv., har stor export av bomull. Montgomery, 43,464 inv., är huvudstad. — A. hörde urspr. till det spanska Florida, kom omkr. 1700 i fransmännens besittning men avträddes 1763 till England, vilket i sin tur avträdde det till U.S.A. 1783. A. var till 1817, då det blev territorium, en del av staten Georgia, och upptogs 1819 som stat i unionen. Vid inbördeskrigets utbrott 1861 slöt sig A. till sydstaterna, som i början hade sin regerings säte i Montgomery. A. återupptogs i unionen 1868. Det har en lagstiftande församling, bestående av en senat med 35 led. och ett representanternas hus med 106 led.; representeras i kongressen av 2 senatorer och 9 representanter. J.C. Alabama [älabä'ma], i sitt övre lopp kallad Coosa river, flod i staten med samma namn, U.S.A.; avvattnar en del av The great valley (se A p p a 1 a c h e r n a). J.C. Alabamafrågan, diplomatisk konflikt mellan Förenta staterna och England 1862—72. Omedelbart efter nordamerikanska inbördeskrigets utbrott började sydstaterna utrusta kaparefar- tyg, avsedda att försvåra nordstaternas sjöfart. Antalet i Amerika till buds stående fartyg var ytterst ringa, och därför lät man i England bygga många kaparekryssare. Den mest bekanta var ”Alabama”, som under namnet ”290” år 1862 utrustades i Liverpool. Nordstaterna gjorde hos den engelska regeringen energiska föreställningar däremot och lyckades få till stånd ett förbud för kryssaren att lämna landet. Men de engelska myndigheterna hade förhalat sakens behandling, och förbudet kom två timmar för sent. Vid Azorerna ställdes fartyget under befäl av en sydstatsofficer, R. Sem-mes, och erhöll namnet ”Alabama”. Besättningen bestod till stor del av engelsmän; åtskilliga tillhörde den engelska flottans reserv. Under sina härjningståg besökte kryssaren upprepade gånger engelska hamnar. I två års tid varade dessa kryssningståg, varunder 70 nordstatsfartyg uppbringades, tills ”Alabama” 1864 utanför Cherbourg sköts i sank av ett nordamerikanskt krigsskepp. Semmes räddades av ett engelskt fartyg och fördes till England, där han livligt hyllades. Under tiden hade nordstatsregeringens sändebud C. F. Adams oavlåtligen protesterat mot utrustandet av kapare och krigsskepp i England. Först efter hans öppet uttalade krigshot förbjöd den engelska regeringen 1863 konfedererade krigsfartyg att avsegla från engelska hamnar. De nordamerikanska anspråken på ersättning för den skada, som de i engelska hamnar utrustade sydstatskaparna åsamkat, bestredos emellertid av England, och nordstaterna läto frågan härom vila till efter inbördeskrigets slut. Det såg först ut, som om frågan skulle kunna lösas utan svårighet, då U.S.A:s minister i London, Reverdy Johnson, och den engelske utrikesministern, Lord Clarendon, enades om en överenskommelse, enl. vilken de nordamerikanska Alabama-kraven skulle behandlas som enskilda ersättningsanspråk. På gr. av den starka missämjan gent emot England i den nordamerikanska senaten vägrade dock denna att gå med på överenskommelsen. England å sin sida gav vika för det amerikanska kravet, att A. skulle behandlas ss. en internationell fråga, och sände en delegation till Washington för att behandla samtliga olösta tvistefrågor med U.S.A., bl.a. A. Efter åtskilliga överläggningar nåddes här enighet. Den engelska regeringen uttryckte sitt beklagande av de konfedererade krigsfartygens utlöpande ur engelska hamnar; därjämte enades man om en traktat, vari följande för sjökriget viktiga principer fastslogos: En neutral regering är förbunden 1) att hindra utrustandet, bevärandet eller bemannandet inom dess område av fartyg, avsedda för krigföring el. — 459 — — 460 —