ALARIK man med sveber, vandaler och pannonier begav sig genom s. Tyskland till Gallien och 407—410 plundrande hemsökte landet. De be-gåvo sig härifrån till den pyreneiska halvön och erhöllo i fredsslutet med kejsaren 411 halvöns s.v. del. Är 429 följde de vandalerna till Afrika. Mindre avdelningar kvarstannade dock på den pyreneiska halvön och i Gallien. — Från de urspr. boplatserna n. om Svarta havet har en del troligen sökt sig åt s.o. samt bosatt sig i Kaukasus; avkomlingar av dessa anses ofta osseterna (se d.o.) vara. S.Bln. Alani'n, a-aminiopropionsyra, en i äggviteämnena allmänt ingående aminosyra. ATant, växtsläkte, se I n u 1 a. ATantstärkelse, se I n u 1 i n. Ala'nus a b I n s u 1 i s, eg. A 1 a i n de L i 11 c, skolastisk filosof, apologet och diktare (o. 1114 —1203). A:s’ mest kända verk är hans ”Anti-claudianus”, en teologisk-filosofisk encyklopedi på vers. — Litt.: M. Baumgartner, ”Die Philo-sophie des A.” (1896). [A-f A.] Ala'nus de Rupe, eg. Alain de la R o-che (o. 1428—75), dominikanmunk från Bretagne, lärare vid univ. i Paris och i Gent. A. verkade ivrigt för den enskilda Mariakulten och skrev för detta ändamål ”Jungfru Maria psaltare”, som emellertid ej innehöll några böner till Maria, utan endast avsåg att visa det nyttiga i det privata bruket av bönerna i den s.k. rosenkransen (se d.o.) el. Jungfru Maria psaltare. 1534 översattes A:s’ skrift till svenska, det sista mera betydande översättningsarbete, som gjordes i Vadstena kloster; utg. av R. Geete i ”Samlingar utg. av Svenska forn-skriftsällskapet”, 48 (1923—25). S.N. Alanäs, s:n i Hammerdals tingslag, n. ö. Jämtland, omkr. Flåsjön och dess tillflöde Fånån; 917,70 kvkm., därav 767,95 kvkm. land; 1,971 inv. (1928; 3 inv. per kvkm.); 7,33 kvkm. odlad jord (1919; 1 °/o av landarealen), 662,71 kvkm. skogs- och hagmark. — Pastorat i Ströms kontrakt, Härnösands stift. H.S-n. Alaouite [alapi't], État des Alaouites, fransk mandatärstat i Syrien. A. omfattar ett c:a 140 km. långt och 30—70 km. brett kustområde n. om Libanon, 6,500 kvkm., 261,162 inv. (1924). Under åren 1922—24 var A. ett autonomt område i den federativa franska mandatärstaten Syrien, men vid dennas upplösning 1924 erhöll A. sin nuv. ställning. H.S-n. Alapetite [alapøti't], Gabriel, fransk ämbetsman (f. 1854), generalresident i Tunis under de kritiska åren 1906—18, sedan 1920 generalkommissarie i Elsass-Lothringen, i vilken egenskap A. verksamt arbetat för det återförvärvade områdets assimilering med Frankrike. [G.O-n.] Alapuri'n, en salva, framställd av vattenfritt ullfett, lanolin (se d.o.). Alarcön [-kå'n], Pedro Antonio de, spansk förf. (1833—91), studerade teologi och juridik, men vände sig snart till litteraturen och journalistiken. A. gick från början sina egna vägar, läste Scott och franska romantiker och realister (Hugo, Balzac). Hans förstlingsverk äro naivt romantiska (”El final de Norma”, med skandinaviskt inslag), men hållna i humoristisk ton. Mest bekant blev den realistiska novellen ”El sombrero de tres picos” (sv. övers. ”Den trekantiga hatten”, 1900), tillkommen under intryck av George Sands bilder ur lantlivet. A. var även verksam som krigskorrespondent och politiker. S.B.L. Alarcön y Mendoza [-kå'n i mendå'pa], Juan Ruiz de, spansk förf. (o. 1581—1639), f. i Mexiko av spanska föräldrar, student i Mexiko och Salamanca, advokat, sedan förf. A. skrev ett flertal komedier, först efter Lope de Vega och Tirso de Molina, sedan självständigare. Bäst äro hans karaktärsdramer, särsk. ”La verdad sospechosa” (sv. övers. ”En bättrad will-hierna”, uppförd i Stockholm 1745). Hans form och konstruktion äro utmärkta, och hans inflytande sträckte sig till Frankrike och England. För betjäntens roll i komedien betydde hans dramer en ny utveckling mot större realism. S.B.L. Alard [ala'r], Delphin Jean, fransk violinist och violinpedagog (1815—88), lärjunge av Habeneck och 1843—75 prof, i violinspel vid Paris konservatorium. A. är ett av den franska violinkonstens mest lysande namn och räknar bland sina lärjungar Sarasate, har bl.a. utgivit en förträfflig, till flera språk övers, violinskola samt ett stort antal violinkompositioner (konserter, fantasier, etyder m.m.). A-f N. Ala'ria, ett släkte, tillhörande fam. Lamina-ria'ceæ bland brunalgerna. Bålen (thallus) består av en nedre, stjälkformig del och ett övre, utbrett, med mittnerv försett parti. Strax nedanför den övre, utbredda delen av bålen utgå talrika s.k. sporofyll, smala blad, som bära sporsamlingarna. Ett flertal arter i nordliga, kallare haven. Se Alger. L.G.S. ATarik. 1) A. I, västgotisk konung (d. 410). Vid det romerska rikets delning 395 företog A. med västgöterna från Mæsien ett krigståg mot Konstantinopel och Grekland. Det östromerska rikets ledande man, Rufinus, måste ingå ett fördrag, genom vilket västgöterna som bundsförvanter erhöllo nytt land i Illyrien, gränslandet mot Västrom. Här förstod A. att skickligt innästla sig i den romerska politiken — 465 — — 466 —