ALBANIEN omfattade större delen av Centralalbanien. Under ledning av den med huset Anjou besläktade Karl Topia utbröt emellertid o. 1360 en nationell resning i A., som gjorde slut på dynastierna Orsinis och Anjous riken och även frigjorde n. A. från det serbiska väldet. A. delades nu mellan de förnämsta inhemska släkterna. Dock förblev självständigheten icke länge oantastad; 1421 satte sig Venedig, som redan innehade Durazzo, i besittning av n. A. Ä andra sidan nådde familjen Kastriota i de centrala delarna av landet en betydande maktställning, likaså i s. A. familjen Musaki, till vars område även hörde ansenliga delar av n. Grekland. Under denna tid började den betydande albanska kolonisationen i Grekland. A:s historia under 1400-talet präglas dock främst av krigen mot turkarna, som efter ett halft sekels fejder tillbakaslogos. Albanernas främste ledare var Georg Kastriota (turk. Isken-der bej, varav den europeiserade formen Skan-derberg. se d.o.), A:s nationalhjälte. Efter dennes död 1468 sinade albanernas redan förut starkt medtagna försvarkraft; turkarnas enda här kvarvarande motståndare Venedig tvangs redan 1479 mot bibehållande av de förnämsta kuststäderna att avträda sin överhöghet över A. åt Turkiet. A. blev en prov, i det turkiska riket, under vars överhöghet det stått ända fram till vår tid. Muhammedanismen infördes och blev småningom den förhärskande religionen i landet; anmärkningsvärt är dock, att i A. aldrig förekommit några egentliga religionsstrider. Beroendet av Turkiet var ganska löst, och albanska hövdingar förmådde tidvis höja sig till en ganska hög grad av självständighet. Sålunda svingade sig Mehmed bej från Buschat vid mitten av 1700-talet upp till en så betydande maktställning, att Turkiet måste erkänna honom som vali (guvernör) över hela n. A., där han härskade med så gott som fullständig suveränitet. Hans avkomling-ar regerade i n. A. till 1832, då den siste fursten Mustafa avsattes. Något tidigare hade i s. A. Ali pascha (se denne) från Tepeleni nått en betydande maktställning; han förklarade sig 1819 oavhängig, men mördades 1822 efter turkarnas intagande av hans huvudstad Jan-nina. Efter Ali paschas fall och Buschatfur-starnas störtande blev A. starkare fästat vid det turkiska riket; Mehmed Reschid pascha undertryckte alla spår av lokal självständighet. A:s historia under 1800-talet utmärktes f.ö. av nästan årliga uppror och inre oroligheter. Av större intresse är albanernas ivriga deltagande i det grekiska frihetskriget samt Berlinkongressens beslut (1878), varigenom delar av A. lades till Serbien, Montenegro och Grekland. Detta beslut föranledde en nationell samling; en sammanslutning, ”Albanska förbundet”, bildades; först understött av turkarna, började det snart intensivt arbeta för A:s självständighet, varefter rörelsen kvävdes av turkarna 1880. 1900-talet utmärktes redan från början av självständighetsrörelsens tillväxt, mäktigt understödd av i utlandet bosatta albaner. Den ungturkiska revolutionen 1908, i vilken albanerna togo en betydande del, hälsades av dem som gryningen av en ny tid; deras för hoppningar svekos, då ungturkarna började att i A. verkställa sin plan att undertrycka det turkiska rikets icke-osmanska befolkning. Så utbröt 1911 en upprorsrörelse i så gott som hela A.; ur stånd att undertrycka upproret på gr. av kriget med Italien, medgav Turkiet 1912 A. en viss självständighet. Fyra av albaner styrda vilajet inrättades: Skutari, Kossovo, Jannina och Monastir. Så utbröt kriget mellan Turkiet och Balkanstaterna; de senare åsyftade A:s uppdelning mellan Serbien, Montenegro och Grekland, vilka under kriget också besatte hela A. Den albanska självständighetens sak syntes förlorad, men räddades genom Ismail Kemåls beslutsamma uppträdande. Förvissad om Österrike-Ungerns och Italiens bistånd landade han i Durazzo, begav sig till Vallona och sammankallade där en församling — 485 — — 486 — ALBANIEN Skala. l:4itiill.