ALBANO av albanska hövdingar, vilka 28/ii 1912 proklamerade A:s fulla självständighet. Frågan om A:s självständighet föranledde svåra slitningar mellan stormakterna, men erkändes dock av dem i princip på en konferens i London (dec. 1912); en kommission tillsattes med uppgift att fastställa A:s gränser. Dessa blevo för A. ganska oförmånliga, i det att betydliga rent albanska områden lämnades åt Serbien och Montenegro. Den nya statens förhållanden fastställdes ytterligare på en stormaktskonferens (juni 1913). A. erkändes som ett suveränt furstedöme, erhöll försäkran om ständig neutralitet, varjämte en kommission, bestående av en representant för varje stormakt och en för A., tillsattes för att övervaka den nya statens finansiella och administrativa förhållanden. Till furste valdes den tyske prinsen Wilhelm av Wied. Intill dennes ankomst (mars 1914) förde Ismail Kemal i förening med den internationella kontrollkommissionen styrelsen. Förhållandena förvirrades emellertid genom Esad paschas uppträdande. Denne upprättade en egen styrelse i Tirana, lyckades bli vald till ledare för den deputation, som skulle erbjuda fursten av Wied A:s krona, och blev efter dennes ankomst krigsminister. Den nye fursten visade sig icke vuxen sin uppgift; hans ställning blev till slut outhärdlig, och han lämnade sept. 1914 A., som nu förföll till fullständig anarki; Esad paschas försök att spela en större politisk roll misslyckades. Under världskriget inträngde 1914 monlenegriner, serber och greker, 1915 besattes A. av Österrike-Ungern och Italien. ®/« 1917 förklarade Italien A. som en självständig stat under italienskt beskydd, vilket föranledde Österrike-Ungern att förklara de av detsamma besatta delarna av A. som ett protektorat; fransmännen upprättade s.å. en republik Koritsa, som dock endast blev av kort varaktighet. Efter centralmakternas nederlag 1918 kom A. i sin helhet under Italien. Emellertid hade under krigsårens olyckor självständighetstanken vuxit sig allt starkare. En nationalförsamling sammanträdde i febr. 1920, som än en gång proklamerade A:s självständighet. Italien förhindrades av sina inre förhållanden att uppträda med kraft och erkände 2/s 1920 genom ett fördrag A:s fulla självständighet. Dess första parlament sammanträdde 8/s 1921, men lyckades icke slutgiltigt lösa frågan om styrelsesättet; någon tid rådde fullständig förvirring. Till de inre svårigheterna kom Jugoslaviens hotande uppträdande; detta föranledde A., som i dec. 1920 blivit medlem av Nationernas förbund, att hänskjuta frågan om sin nordgräns till förbundets avgörande. I nov. 1921 tillsatte förbundet en kommission för gränsfrågans avgörande, och på grundval av dess förslag kom en slutgiltig uppgörelse till stånd, som stadfästes av den albanska natio-nalkongressen okt. 1925. I A. hade emellertid framvuxit en utpräglad motsättning mellan ett nationalistiskt-konservativt och ett demokratiskt parti; det förra leddes av Ahmed Zogu, det senare av Fan Noli. Ahmed Zogu, som 1923 förestod styrelsen, blev skjuten (febr. 1924) och svårt sårad samt måste lämna styrelsen; en upprorsrörelse i s. A. tvingade honom och hans anhängare att lämna landet (juni 1924); det demokratiska partiet blev härskande. Redan s.å. utbröt dock en motre-volution i n. A., Ahmed Zogu återvände och intog Tirana 24/i2 1924, varefter Fan Noli och hans medhjälpare flydde till Italien. Nationalförsamlingen sammankallades, och 31/i 1925 förklarades A. för republik; Ahmed Zogu valdes till president för en tid av sju år. Han har sedan lyckats alltmera konsolidera sin maktställning, och hans politiska inflytande har nått därhän, att han 1928 av nationalförsamlingen valts till konung. Hans utrikespolitik har i det stora hela åsyftat ett närmande till Italien, beseglat genom fördragen av 26/n 1926 och 22/n 1927; genom det sistnämnda ingicks en formlig militärallians mellan A. och Italien. Förhållandet till Italien har till stor del bestämts av det spända förhållandet till Jugoslavien. A:s inre förhållanden synas nu gå en ljusare framtid till mötes, sedan utländskt kapital, framför allt italienskt, börjat finna vägen dit. Av stor betydelse för upprätthållandet av ordningen inom landet är inrättandet av en stående armé och ett gendarmeri. Erkän-nansvärt är det arbete, som nedlägges på höjandet av folkets ganska låga intellektuella ståndpunkt. — Litt.: C. Chekrezi, ”Albania past and present” (1919); F. Gilbert, ”Les pays de 1’Albanie et leur histoire” (1914); L. de Thal-loczy, G. Jirecek, E. de Sufflay, ”Acta et diplomata Albaniæ mediæ ætatis illustrantia” (1913); ”Illyrisch-albanische Forschungen” (1916). C.F. Albano, pseud. för C. A. Adlersparre (se denne). AIba'no, A. L a z i a 1 e, stad i prov. Roma, mellersta Italien, vid Albanosjön 22 km. s.o. om Rom; c:a 9,000 inv. Kardinalbiskopssäte. Palatsruiner från romartiden. I närheten låg den fornromerska staden Alba Longa (se d.o.). M.P. Albanobergen el. Albanerbergen, ital. Monti Albani el. Laziali, på romerska campag-nan 20 km. s.o. om Rom. A. bestå av en stor instörtningskrater, vars rand i s. når 939 m. ö.h. Mitt i kratern reser sig en kägla, Monte — 487 — — 488 —