ALBANSKA SPRÅKET Utsikt över Albanobergen med Rocca di Papa och Monte Cavo. Cavo, 949 m., med en krater på toppen. A:s högsta punkt är 956 m I s.v. delen ligga tvenne vattenfyllda explosionskratrar, Albano-och Nemisjöarna (se d.o.). A. var latinarnas heliga berg, varest fe'riæ lati'næ (se F e r i æ) avhöllos. M.P. Albanosjön, kratersjö i Albanobergen, mellersta Italien, 20 km. s.o. om Rom, 293 m. ö.h.; 6,02 kvkm.; 170 m:s maximidjup. Kraterranden når 160 m. över sjöns yta och är vackert skogklädd. A. regleras av en 1,200 m. lång kanal, som den romerske fältherren Ca-millus skall ha låtit bryta genom lavan 396 f.Kr. M.P. Albans [STbanz], S:t, stad i s. England. Se Saint Albans. Alba'nska språket tillhör samma östliga grupp av den indoeuropeiska språkstammen Utsikt över Nemi och Nemisjön i Albanobergen. som indoiranska, armeniska och slavo-baltiska språk och utgår möjligen från ett av de tungomål, som talades i det forna Illyrien. Det sönderfaller i två starkt avvikande huvuddialekter, g e g i s k a och t o s k i s k a, n. och s. om floden Shkumbi, båda brukade som skriftspråk. Huvudsakligen består det av lånord, särsk. delvis mycket gamla från latinet (t.ex. för ”hundra” och ”att komma”), men även från grekiska, turkiska, italienska och slaviska. Dess inhemska beståndsdelar förete en så säregen och starkt avslipad prägel, att språket ännu in på 1800-talet kunde betraktas som icke-indoeuropeiskt. Avvikelserna från urspråket äro högst betydande: indoeur. è och a ha t.ex. blivit o, medan däremot ö övergått till e, diftongerna ha förenklats, indoeur. sq uppträder som h o.s.v. På gr. av språkets ljudrikedom har det fallit sig ytterst svårt att åstadkomma ett lämpligt alfabet. Ett utmärkt sådant skapades dock 1879 av den al-banske diktaren Sami bej Fråsheri i Konstanti-nopel, delvis ändrat vid ett rättskrivningsmöte 1908. — De äldsta, högst obetydliga språkminnesmärkena, blott en liten ordsamling, härröra från slutet av 1400-talet. En albansk katekes utgavs 1592. Från 1600-talet finnas religiösa och språkliga skrifter. Om någon eg. skönlitteratur kan det icke vara tal förrän under 17- och 1800-talen (de italienska albanerna Variboba, Girola-mo de Rada m.fl.). Ännu den nyssnämnde al-banske skalden och fosterlandsvännen Sami bej Fråsheri (1850—1904) skrev sina dikter på turkiska. Samlingar av folkvisor och sagor ha — 489 — — 490 —