ALBERONI lan den mängd ljus, som reflekteras från en kropp i alla riktningar, och den mängd, som faller på kroppen. För nyfallen snö uppgår a. till 0,78, för vit sandsten 0,24, för månen 0,07, för Merkurius 0,07, för Venus 0,59, för jorden 0,45, för Mars 0,i5, för Jupiter 0,44, för Saturnus 0,42, för Uranus 0,45, för Neptunus 0,52. Värdena för jorden (ur ”jordskenet” på nymånen), Uranus och Neptunus äro ännu något osäkra. C.V.L.C. d’AlbedyhII, se D’A Ibedyhll. Albemarle [äTbamäl], engelsk grevetitel, förlänad 1696 av Vilhelm III åt hans gunstling Arnold J oost van Keppel (1669—1718), som anförde den nederländska armén under det spanska tronföljdskriget. 6:e greven av A., George Thomas Keppel (1799— 1891), företog vidsträckta resor och utgav ”A journey across the Balkan” (1830) och ”Narra-tive of a journey from India” (2 bd, 1934). [R.G.] Albemarle [ä'lbamäl], hertigen av, se M o n k, George. Albemarle sound [ä'lbomäl säünd], A 1 b e-marlesundet, en grund, haffliknande vik i Nord-Carolina, U.S.A., avgränsad mot Atlanten genom det sandrev, som sträcker sig från Chesapeake bay till Kap Hatteras. J.C. Albendorf, by i s. Schlesien, Tyskland, 5 km. v.n.v. om Glatz. Schlesiens mest besökta vallfartsort med ”undergörande” Mariabild. [M.P.] Albeniz [-ni'|>], I s a a c, spansk pianist och tonsättare (1860—1909). Först beaktad ss. pia-nistiskt underbarn fördes A. efter fördjupade studier vid konservatoriet i Bryssel och under befruktande intryck av nyare fransk och även rysk tonkonst att i impressionismens anda men med spanskt nationella och folkliga inslag skapa en rad färgrika, klanglikt mycket intressanta pianoverk. Typisk är ’Tberia”-sviten (4 h.); men även ”Catalonia”-sviten bygger på folkmusikens grund. Senare ägnade sig A. allt mera åt operakomposition, med verk som ”The magic opal” (1893), trilogien ”King Arthur” (1897 —1906), ”Pepita Jimenez” (1905) m.fl. A-f N. Alber, Matthäus, ”Schwabens Luther”, en av de ledande i reformatorskretsen från staden Reutlingen i Schwaben (1495—1570). A. stod på Luthers sida i nattvardsstriden med Zwingli, i bondeupproret och i kampen mot vederdöparna. — Litt.: J. Hartmann, ”M. A.” (1863). S.N. ATberdingk-Tbijm [-degk télm]. 1) Ijse-phus A., holländsk skriftställare (1820 -89), prof, i konsthistoria i Amsterdam. Ss. ledare för katolikerna inom konst och litteratur samt anhängare av den romantiska skolan och stor beundrare av medeltiden verkade A. i talrika skrifter för befordrandet av dessa intressen. Han utgav även diktsamlingar och prosaberättelser samt en nederländsk litteraturhistoria (1854). G.V. 2) K a r e 1 J o a n L.o d e w i j k A., den föregåendes son, holländsk kritiker (f. 1864), den s.k. ”Nieuwe Gids”-skolans främste kritiker. A. skrev kritiska arbeten (”Over literatuur”, 1886) och romaner (”Een liefde”, 1887; ”De kleine republiek”, 1888) o.s.v.; samlade uppsatser (”Verzamelde opstellen”) i 10 bd (1894—1907). Rth. Alberga'ti-Capacelli [-èä'lli], Francesco, italiensk lustspelsförf. (1728—1804). A. var Goldonis vän och beundrare och skrev under dennes inflytande en rad lustspel, som utmärka sig genom en då ännu ovanlig realism och karaktärsteckning. S.B.L. Albe'rgo (ital.), härbärge, värdshus. Alberoni [alberå'ni], G i u 1 i o, kardinal, italiensk statsman (1664—1752). Son till en trädgårdsmästare i Piacenza — jämte Parma då styrt av ätten Farnese —, trädde A. i kyrkans tjänst, men sändes 1702 som hemlig parmesansk agent till Vendöme, då fransk befälhavare i Italien, för att under spanska tronföljdskriget tillvarataga Farneses intressen hos Frankrike. A. vann Vendömes ynnest, stannade hos honom i flera år och följde honom till slut till Spanien. Här blev han officiell parmesansk minister och fick stort inflytande hos Filip V:s gemål Marie-Louise, som helt behärskade denne. Efter hennes död fick A. Filip att äkta Elisabet Farnese (1714), som nästan genast blev Spaniens verkliga regent med A. som förste minister, utan att han dock formellt gick i spansk tjänst. A. utvecklade en oerhörd verksamhet och stor administrativ förmåga, ryckte upp Spanien ur dess förfall, förbättrade finanserna, skapade en armé och en flotta o.s.v. Spaniens krafter skulle användas till att befria Italien från kejsarens välde och skaffa furstendömen åt Elisabets söner. Farneses otålighet och kejsarens planer på Sicilien tvungo A. att mot sin vilja slå till i förtid. Mitt under kejsarens krig med turkarna erövrade en spansk flotta Sardinien, till stor harm för påven, som strax förut givit A. kardinalshatten. England, oroligt över den nya spanska sjömakten, Frankrike, där regenten retats av Filips anspråk på — 493 — — 494 —