ALBERT Albert, konung av Sachsen (1828—1902), son till konung Johan, vars efterträdare han blev 1873. A. deltog med kaptens grad i det schleswig-holstein-ska fälttåget 1849, anförde i 1866 års tyska krig den saxi-ska armén på österrikarnas sida och deltog, sedan Sachsen efter fredsslutet tagit inträde i Nordtyska förbundet, som kommenderande general i fransk-tyska kriget, där han gjorde betydande insatser i slagen vid Gravelotte och Sedan samt vid betvingandet av Paris. — Sedan 1853 var A. g.m. prinsessan Carola av Vasa, sondotter till Gustav IV Adolf av Sverige; äktenskapet var barnlöst. [G.CqL] Albert, biskop av Riga (d. 1229). Tidigare kanik i Bremen, arbetade A. för att stödja den tyska kolonisationen i Livland, som i slutet av 1100-talet syntes hotad. Han vann understöd bl.a. av påven, seglade med en flotta till Düna och grundläde nära dess utflöde Riga 1201. Som biskop av Riga, den tredje i ordningen, fortsatte han sin verksamhet och kallade till sig korsfarare och nybyggare. Till skydd för kolonien stiftades Svärdsriddarorden (se d.o.), 1204 stadfäst av påven, i viss grad underordnad biskopen av Riga. Kejsaren tillerkände honom och orden området som län. Då han ej erhöll stöd från Tyskland, bad han Valdemar Sejr om hjälp, vilket hade till följd dennes erövring av Estland 1219. Efter Valdemars nederlag vid Bornhöved erövrades ösel genom A. Hans gärningar ge bilden av en man med utpräglat maktbegär och seg organisationsförmåga. I.A. Albert, ärkebiskop av Magdeburg (d. 1232), blev 1205 ss. anhängare av konung Filip ärkebiskop. Efter Filips mord blev Otto IV med hans bistånd erkänd som konung. 1212 understödde A. valet av Fredrik II, vilken 1222 utnämnde honom till ståthållare i Italien. [S.B/n.] Albert av Orlamünde, dansk riksföreståndare, systerson till konung Valdemar Sejr (1182— 1244). A. erhöll 1204 Holstein i förläning av Valdemar, deltog på dennes sida i striderna med de tyska furstarna och företog 1217 ett korståg till Livland. Vid Valdemars tillfångatagande 1223 blev han riksföreståndare; som sådan sökte han värja Danmarks besittningar mot en allians av tyska furstar, men förlorade 1225 i slaget vid Mölln sin frihet. För att återvinna denna måste han 1227 avstå vissa land områden men erhöll i stället 1229 av Valdemar förläningar på Als. S.Bln. Albert av S t a d e, medeltida tysk historieskrivare, levde under mitten av 1200-talet som munk i Stade. A., som även var verksam ss. skald, har författat en världskrönika intill 1256. S.Bln. Albert, Heinrich, tysk tonsättare (1604— 51), elev av Schütz, domkyrkoorganist i Kö-nigsberg 1630. A. betecknas ss. den tyska (ac-kordiskt beledsagade) ”Liedens” fader, vilket dock ej är fullt riktigt, då hans f.ö. rika teknik i flertalet av hans sånger är beroende av äldre, icke-ackordisk körteknik. A. skrev även kantater, sångspel och dikter. Hans arier utkommo 1638—50 (ny uppl. i ”Denkmäler deutscher Tonkunst”, 12—13). — Litt.: H. Kretzschmar, ”Geschichte des neueren deutschen Liedes” (1912). E.A. Albert, hertig av Sachsen-Teschen (1738— 1822), son till konung August 111 av Sachsen-Polen, erhöll med sin gemål, ärkehertiginnan Kristina, kejsar Frans I:s och Maria Teresias dotter, furstendömet Teschen, var 1765—80 ståthållare i Ungern, 1780—90 generalståthållare i österrikiska Nederländerna (Belgien). I kriget mot Frankrike förde han 1792 befäl över den kejserliga armén men blev slagen vid Jemappes. över sin gemål (d. 1798) lät han i Augustinkyrkan i Wien uppföra ett berömt gravmonument av Canova. Hans dyrbara samling (kallad Albertina, se d.o.) av särsk. äldre handteckningar och kopparstick finnes i Wien. [B.G.] Albert [-bä'r], eg. Alexandre Martin, fransk socialist och politiker (1815—95), urspr. arbetare i mekanikerfacket, var 1840 i Paris med om att grunda en facklig tidning ”L’ate-lier”, spelade en viss roll i februarirevolutionen, blev medlem av den provisoriska regeringen 1848 och medverkade vid inrättandet av nationalverkstäderna (se d.o.). [G.CqL] Albert, gemål till drottning Viktoria av England (1819—61), prins av Sachsen-Koburg-Gotha, son till hertig Ernst och genom sin faster kusin till drottning Viktoria. Redan tidigt planlades giftermålet inom familjen, och farbrodern, konung Leopold I av Belgien, lät uppfostra A. med detta mål för ögonen. Efter studier i Bonn och en längre resa i Italien (under ledning av baron Stockmar, som då lade grunden till sitt senare stora inflytande över A.) firades 1840 bröllopet med den unga drottningen. Förhållandet inom äktenskapet blev snart det mest harmoniska, och drottningen hyste den djupaste beundran för och den innerligaste kärlek till sin gemål. Av — 497 — — 498 —