ALBINISM (o. 1500—53), lärjunge av Luther och förkämpe för reformationen. A. utgav ”Das Buch von der Tugend und Weisheit” och ”Der Barfüssermönche Eulenspiegel und Alkoran”, med företal av Luther. [H.B-s.] Albi', huvudstad i dep. Tarn, s. Frankrike, vid Tarn, biflod till Garonne, 169 m.ö.h.; 29,015 inv. (1926). Staden har en berömd befäst katedral, Sainte-Cécile, från senare medeltiden och ett ärkebiskopspalats från slutet av 1200-talet. De närliggande kolfälten vid Car-maux och vattenkraftsanläggningar vid Tarn ha framkallat industrier. Betydande masugnar Katedralen i Albi. och stålverk i Saint-Juéry n.ö. om A. Efter A. ha albigenserna uppkallats. G.N. Albige'nser, en av de många sekter, som fr.o.m. 1100-talet i skarp motsättning till den alltmer förvärldsligade påvekyrkan hävdade ett asketiskt livsideal (jfr K a t a r e r och Valden ser). A. fingo sitt namn efter den sydfranska staden Albi och distriktet Albigeois. Påven Innocentius III förde en hänsynslös kamp mot dessa för kyrkan allt farligare sekter, och då ett påvligt sändebud 1208 mördades på ett område tillhörande albigensernas beskyddare, greve Raimund av Toulouse, lät påven predika korståg mot dem, vilket förde till det s.k. albigenserkriget. Först 1229 slutade detta blodiga och för albigenserna ödes- Normal negermoder med ett delvis alblnistiskt bam. digra religionskrig, det första som utkämpades mellan bekännare av kristna läran. Förföljelsen mot a. fortsattes sedan av inkvisitionen (se d.o.); de försvunno småningom efter mitten av 1200-talet. — Litt.: Th. de Cauzons, ”Les albigeois et 1’inquisition” (1908). S.N. A'lbiker, Karl, tysk bildhuggare (f. 1878), studerade i Karlsruhe, Paris, München och Rom, prof, vid Dresdens konstakad. A:s arbeten i marmor, brons och terrakotta utmärka sig för strängt plastisk stil, frisk uppfattning, livfull realism och klar karaktärsskildring. G.V. Albina'gium, se Jus albinagii. Albini'sm (till lat. albus, vit) kallas den totala avsaknaden av färgämne i huden och där- Albinistisk hjort i Zoologiska trädgärden 1 London tillsammans med normala exemplar. Uppslagsbok. I. 17 — 513 — — 514 —