ALBREKT Albo’ni, M a r i e 11 a, italiensk altsångerska (1823—94), var elev av bl.a. Rossini, debuterade 1843 ss. Orsini i Donizettis ”Lucrezia Bor-gia”, firade efter 1837 en rad triumfer i Gamla och Nya världen; blev gift grevinna Pepoli. — Litt: E. Aclocque, ”M. A.” (1848). A-f N. Albornoz [alpårna’])], E g i d i u s, spansk kardinal (1300—67). 1353 fick A. av påven In-nocentius VI i Avignon uppdraget att återerövra Kyrkostaten, till en början med Cola di Rienzo som medhjälpare. Sedan kejsar Karl IV efter sin kröning 1355 återvänt från Italien, vann A. i rask följd Kyrkostatens olika delar, men lämnade deras föregående innehavare kvar som låntagare. Hans verksamhet förberedde påvarnas återvändande till Rom. I.A. Albors, bergskedja i Persien, se E 1 b u r s. Albov [albaf], Michail Nilovitj, rysk ro-manförf. (1851—1911). A. skildrade i Dostojev-skijs anda förfallna typer ur huvudstadslivet med en omständighet, som ofta erinrar om Zo-las teknik, t.ex. i A:s första roman ”Avräkning” (1879). Tillsammans med Barantsevitj författade han romanen ”Babels torn” (1886). Agr. Albrechtsberger [a’lbre^ts-], Johann Georg, österrikisk tonsättare och musikteoretiker (1736—1809), hovorganist i Wien 1772, kapellmästare vid Stefansdomen 1792. A. var berömd som lärare i musikteori; Beethoven var hans elev 1794. Han har utgivit värdefulla teoretiska verk, framför allt ”Gründliche An-weisung zur Komposition” (1790), ”Kurzge-fasste Methode, den Generalbass zu erlernen” (1792), och även skrivit en del synnerligen gedigen instrumentalmusik och körverk (ånyo utg. i ”Denkmäler der Tonkunst in Oester-reich”, 16:2). E.A. Albrechtsfolket [a’lbre^ts-], sekt med namn efter stiftaren Jakob Albrecht (1759—1808), som först tillhörde en metodistförsamling i Nordamerika men efter hand organiserade en egen sammanslutning, ”Den nyreformerade metodistkonferensen”, även kallad Evangelical association. Medlemmar av denna sekt finnas även i Schweiz och Tyskland. S.N. Albrekt, se även Albert. Albrekt av Mecklenburg (d. 1412), svensk konung 1363—89, hertig av Mecklenburg 1384—1412. A. var son till Albrekt II av Mecklenburg (se denne) och Eufemia, Magnus Erikssons syster. Då den svenska adeln mot slutet av Magnus’ regering kom i häftig opposition mot denne, trädde A. och hans fader, vilken senare spelade huvudrollen, i förbindelse med herrarna. Från vilken sida initiativet först utgått, är oklart, men i slutet av 1363 anträdde A. och hans fader ett erövringståg mot Sverige, stödjande sig på de halvtyska städerna och op positionen. I nov. hyllades A. i Stockholm och valdes febr. 1364 till konung vid Uppsala. Magnus och hans son Håkan tvungos avstå landet utom de v. provinserna; deras anhängares gods indrogos. Ett försök att återtaga Sverige, medan A. var sysselsatt med Finlands erövring, slutade med Magnus’ tillfångatagande vid Gata 1365. I förbund med Valdemar Atterdag fortsatte Håkan striden. I denna situation avslöt A:s fader å sonens vägnar det s.k. Aleholms-(Ålholms-) fördraget 1366, varigenom Valdemar bl.a. tillförsäkrades Gotland samt de s.v. de- Konung Albrekt och hertig Albrekt. Efter en handskrift i Schwerins statsarkiv. larna av Småland och Västergötland. Emellertid torde detta endast ha varit en skenmanöver, och traktaten fick aldrig faktiska följder. Striden utvidgades genom hansans krigsförklaring mot Valdemar 1367, och A. erövrade Skåne 1368. Situationen ändrades dock redan 1370, då hansan slöt fred med Valdemar. 1371 drabbades A. av ännu en motgång, då Håkan, understödd av norska och västsvenska herrar, framträngde till Stockholm. A. nödgades frigiva Magnus, de västsvenska herrarna betingade sig rätt till fritt godsinnehav i båda rikena, och de svenska herrarna i allmänhet, vilka nu enade sig, avtvungo A. en konungaförsäkran, som snävt begränsade hans makt. Denna var förut betydlig: hans fader innehade stora för-pantningar, särsk. i det malmrika Mellansverige. A. gav ej utan strid vika för stormännen, bland vilka Bo Jonsson Grip (se denne) var — 517 — — 518 —